Med ett förunderligt vitalt kamera-ess, en gammal Rolleiflex från mellankrigstiden, dokumenterar fotografen Inta Ruka människor i sitt hemland Lettland. Hennes fantastiska svartvita bilder har gjort henne världsbekant. Inte minst bilderna från landsbygden utanför Balvi mot gränsen till Ryssland där hon tillbringade sin barndoms somrar och från fem år med människorna i ett vackert men förfallet trähuskvarter i Rigas utkant.
De bilderna är också den starka bärande stommen i Maud Nycanders porträttfilm, de och Inta Rukas arbetssätt. Som Inta Ruka själv säger: hon har alltid använt kameran som ett sätt att träffa och lära känna människor. Hon skrattar mycket, hon lyssnar mycket, hon låter aldrig kameran hindra direktkontakten med människorna framför den. Den blir som en bisak i deras möten, och det är den bästa förklaringen till att bilderna blir så vackra, respektfulla och omedelbara i karaktäristiken av sina motiv. Och till att kontakt och vänskap med dem består.
Vid en jämförelse framstår Maud Nycanders digitala färgbilder som i en annan mening färglösa, torftiga och fula.
Man finner sig önska helt andra uttrycksmedel, när hon går på jakt efter Inta Rukas historia och erfarenheter från den dag då hon fick en kamera i examenspresent av sin mamma.
Det blir också för spretigt och korthugget när Lettlands historia ska återberättas och illustreras genom annat än Inta Rukas egna minnen, bilder och nära liv. Men så snart hon är i fokus: fascinerande om en extremt levande och plikttrogen människa, som sett och ser tiderna förändras.