I ena hörnan en brittisk pratshowvärd angelägen om att återvända från den lätta underhållningen till tunga politikerutfrågningar och framför allt höga tittarsiffror, David Frost. I den andra hörnan en politisk veteran, som gör skäl för smeknamnet ”Tricky Dick”, och den enda amerikanska president som tvingats avgå under en ämbetsperiod, Richard M Nixon.
Med snabba och precisa journalbilder linjerar regissören till ”Frost/Nixon”, Ron Howard, upp bakgrunden till tvekampen i Watergateskandalen. Den inleddes 1972 då ett antal personer upptäcktes vid ett inbrott i det demokratiska partihögkvarteret i Watergate.
Republikanen Nixon blev återvald på hösten samma år, men under de fortsatta undersökningarna växte skandalen och avslöjades systematiska olagligheter, med trådar som löpte ända in i Vita husets ovala rum.
Men Nixon rensade bland sina anställda, bedyrade sin oskuld, och avgick först i augusti 1974 under hot om riksrätt. Hans efterträdare Gerald Ford gav honom omedelbar amnesti vilket medverkade till att republikanerna förlorade presidentvalet 1976.
Då hade David Frost, här gestaltad av Michael Sheen (Tony Blair i ”The Queen”), redan fått upp vittringen på en möjlig triumf när tittarsiffrorna för Nixons avgångstal publicerats. Han fick arbeta länge och betala mycket (i dagens penningvärde runt två miljoner dollar) för att få till stånd denna ”trial by television” med målsättningen att få Nixon att erkänna sin skuld, som inte bara den amerikanska menigheten var övertygad om, och be om ursäkt för sina brott mot den amerikanska konstitutionen.
Först 1977 kom intervjuerna till stånd.
”Frost/Nixon” är en extremt underhållande berättelse om hur två diametralt olika personligheter ur skilda generationer och med diametralt skilda motiv förbereder sig och till sist möts i en privatvilla i Kalifornien, var och en med sina sekonder.
Den ene, David Frost, tecknad som en revanschist omgiven av glans och glamour, ivrig att få tillbaka sin förlorade plats i teves rampljus.
Den andre, fenomenalt gestaltad av Frank Langella, en annan sorts revanschist, som bryter sin tystnad och ser Frostintervjun som ett lättmanipulerat verktyg för att återupprätta sin förlorade heder och förbättra sitt eftermäle. Ja, pendlande mellan bitterhet och arrogans drömmer han till och med om återkomst till politiken.
I David Frosts hörna framför allt historikern James Reston Jr (Sam Rockwell) och politiske reportern Bob Zelnick (Oliver Platt). I Nixons framför allt Jack Brennan (Kevin Bacon), Nixons närmaste medhjälpare ända sedan hans diplomatiska triumf i Kina 1972 till tiden för Frostintervjuerna.
”Frost/Nixon” baseras på en teaterpjäs, men är i högsta grad film.
Den pendlar mellan det anekdotiska och det politiska sprängstoffet och är på det viset också ett lärostycke i televisionens allt större roll i det politiska maktspelet.
Hur många gånger har vi inte sett politiker undvika de centrala frågorna och intervjuares oförmåga att ställa dem?
Metoden heter att hellre relatera privata minnen kontra att tala konkret politisk handling – gärna praktiserad i de allt ymnigare förkommande självbiografierna också på svensk botten. Låtsas yppa någon häpnadsväckande detalj, snabbt etablera ett personligt du och bror-förhållande med intervjuaren, allt för att undvika de centrala frågorna.
Frost och Nixon jabbar och försöker slå, medan sekonderna på ömse sidor triumferar eller deppar när matchen utvecklar sig i fel riktning.
Absolut oundgänglig i detta drama är Frank Langella som Nixon. Han är ingalunda exakt porträttlik i utseende och gester, men ändå övertygande i sitt sätt att komma åt en djupare sanning, precis som Philip Baker Hall i Robert Altmans suveräna enmansstycke ”Secret honor” (1984). Langellas Nixon är till lika delar charmerande och arrogant, övertygad om att ha gjort allt rätt från invasionen i Kambodja till Watergate – och till sist rörande när han ser den avgörande ronden förlorad. När maktens arrogans kommer till plötsliga uttryck, spärrar man i likhet med Michael Sheens David Frost upp ögonen i häpnad.
Naturligtvis kommer sanningshalten i alla stycken att diskuteras apropå ”Frost/Nixon”, liksom den en gång gjordes apropå Emile de Antonios polemiska, roliga och ytterst sevärda Nixondokumentär ”Millhouse. A white comedy” (1971). (Anthony Hopkins i Oliver Stones ”Nixon” från 1995 kan man lika gärna glömma.)
Jag kan inte helt avgöra var fakta tar slut och fiktionen tar vid, men är övertygad om att själva intervjuavsnitten – som finns att tillgå i sin helhet – är ordagrant återgivna.
Jack Brennan uppges ha kallat resten ”ren fiktion”.
I så fall vill jag gärna travestera ett annat av hans uttalanden gjort apropå ”The final days”,
Watergateavslöjarna Woodwards och Bernsteins bok: ”as a fictious book it reads well”, ”som fiktion är den läsvärd”.
Även om ”Frost/Nixon” liksom sina huvudpersoner understundom hellre berättar underhållande anekdoter än tar tag i Nixonerans komplicerade politiska arv: ”as a fictitious film it views well”.
Sann fiktion, kan man också säga.