Varje ny maffiafilm handlar delvis om ”Gudfadern”. Med originalfilmen 1972 och uppföljaren 1974 (”Gudfadern del III” lämnade inte många spår) lanserade Francis Ford Coppola mafioson som en gåta. Varje ny maffiafilm med någon ambition åtföljs av ett underförstått löfte om att den ska ta oss närmare lösningen.
Hittills är det bara Martin Scorseses ”Maffiabröder” från 1990 som verkligen kommit åt ”Gudfadern”-bilden av den imponerade maffian. Byggd på en verklig gangstrar berättelse framställde Scorsesefilmen brottslingarna som vulgära bestar.
Scorseses film berikade Coppolas, och berikades av den. Ställda sida vid sida berättade de två filmerna med sina skillnader i temperament, foto, musik och dialog, även om vad som hänt i samhället och inom filmen under mellanliggande decennierna.
”Gomorra” tar maffiafilmen ett steg till. Filmen är bättre, mer koncentrerad, än Roberto Savianos bok, som är förlaga. Tänk på de två första ”Gudfadern”-filmerna, ”Maffiabröder” och ”Gomorra” som en enda film: vår moderna fortgående kyrkomålning av helvetet.
Som ”Maffiabröder” bygger ”Gomorra” på verkligheten. Saviano är en av totalt sex manusmedarbetare. Filmen skiljer sig mycket från boken. Det tycks som om man i manusarbetet återvänt till grundmaterialet Saviano samlade inför boken om Neapels camorra, och tagit upp trådar han släppte.
Filmen har inte en liten grupp huvudpersoner, som ”Gudfadern” eller ”Maffiabröder”. I samma anda som i ”Guds stad” (2002) och ”Tropa de Elite” (2007) får vi i stället följa ett antal personer indragna i den brottslighet som tydligen genomsyrar Italien, ett land man börjar bli rätt orolig för.
Där finns den stillsamme skräddaren som känner yrkesstolthet i sitt arbete, att kopiera designerkläder. En ung pojke drömmer om att upptas i camorran. Två tonåriga vildhjärnor tror att de är tuffare än den lokala bossen. En ung akademiker ser en lysande framtid i att bistå en hal affärsman som tar hand om farligt avfall och kan skaffa papper på att det är destruerat i enlighet med alla föreskrifter.
Till exempel. Typgalleriet är fantastiskt, mest amatörer funna på plats. Man beundrar modet hos den som närmat sig vissa med gangsterrollerbjudande.
Styrkan i ”Gomorra” är att den visar hur basen i all brottslig verksamhet är våld. Don Ciro är en äldre kamrerstyp som tyst tar sina rundor genom de slitna loftgångarna i ett bostadskomplex. Han delar ut pengar till familjer och gamlingar med camorraanknytning. Han ser sig bara som ett bud.
Men när en fraktion bryter sig ur den lokala camorran och vill ta över vet don Ciro plötsligt inte längre om en vän eller en fiende väntar bakom dörren han knackar på. Han går turerna skälvande av skräck. Naivt försöker don Ciro vädja hos uppkomlingarna om att inte bli indragen. Gangstern svarar:
– Ni måste köpa ert liv, don Ciro.
Det är ”Gomorras” nyckelreplik. Från första utbetalningen är man helägd av camorran. ”Gomorra” skildrar både andliga och kroppsliga offer människor får göra.
Saviano har sagt att han gillar de klassiska maffiafilmerna men tycker att de inte visar hur maffian tjänar sina pengar. ”Gomorra” tar publiken på en rundtur i camorraland.
På en öde strand provskjuter de två ”Scarface”-förgiftade tonåringarna sina nystulna vapen; handlaren i giftigt avfall inspekterar gigantiska stenbrott, potentiella nya gömställen; i vad som ser ut som en skolsal tar en proper dam in anbud på piratkopiering av märkesklänningar.
Jämför man ”Gudfadern” med ”Gomorra” är det som att se filmhistorien upprepa sig i miniformat. Med den skakiga handkameran och alla de autentiska miljöerna får maffiafilmen här möta nya vågen. Klädernas betydelse består som ett av genrens kännetecken. Don Ciros prydliga sportjacka och hans slips säger allt om hans ambition att hålla gangsteridentiteten ifrån sig.
I camorran vårdar man sig annars inte om sitt utseende. I slutet iscensätts ett dubbelmord på en strand. Efteråt kliver de fläskiga mördarna omkring i sanden. De är klädda i linnen och badskor och svingar de tunga vapnen i höjd med ljusblå shorts.
I Neapel har det gått så långt att man dödar klädd för strandutflykt.