Jo, tyvärr, det blir några grymtningar för mycket, de stelopererade uttrycken blir för många, annars var det kanske dags att genren uppdaterades. Senast det begav sig (och med liknande slags grymtningar) var väl Al Pacino-filmen ”En kvinnas doft”.
Nu är det Clint Eastwood som är den hårdaste av de hårda, ensam med sitt handikapp, sin sjukdom, drypandes av bitterhet – när en ung man i nöd plötsligt passerar utanför fönstret! Han får sig så småningom några lektioner om livet och lär sig hur man skall handskas med patrasket, lögnarna och svikarna. En dubbel pånyttfödelse. ”En kvinnas doft” är dock långt mer nyanserad och betydligt mer dramaturgiskt smartare. Så var det sagt.
Jag har aldrig tyckt att Clint Eastwood varit mycket till skådespelare, kanske en handfull riktigt bra filmer. På sin höjd. Men nu rör sig ju som sagt inte Clint Eastwood riktigt på den skalan. Han har i evigheter varit uppspikad som en ikon i en Eastwood-kyrka – och vem kan ta ögonen från frälsaren när man nu en gång förlagt synen där? Det har blivit ett understatement att prata om dragningskraft i hans fall. Han är en komplett filmstjärna, i absolut alla avseenden, förmodligen den störste i vår tid. Vem lyser starkare?
Regisserat har han gjort i decennier, under åtminstone de senaste femton åren alltmer särpräglat, i alla fall när han varit som bäst med ”Broarna i Madison County”, ”Mystic river”, ”Letters from Iwo Jima” etcetera. Det som i hans skådespeleri ofta känns uttryckslöst och färglöst har i hans bästa filmer förvandlats till en stillhet, en eftertänksamhet, och det i ett tempo som hundraprocentigt tycks komma inifrån. Det är som om han äntligen själv har hittat in, i det som vi andra i alla år har tittat på.
Den gamle Walt Kowalski i ”Gran Torino” har ett öknamn för alla i kvarteret: det är irländska arslen, snåla judar, satans polacker, fula mexare, degos, spagettis, gooks, blackies. Han förstår ingenting av världen, som inte längre har några värden. Vart tog allt vägen?
Han avskyr med andra ord allt och alla, med två undantag: han gillar sin golden retriever och sin mossgröna Ford, en Gran Torino från 1972. Efter Koreakriget som sitter djupt i Walt Kowalski, har han i femtio år jobbat på just Fords fabriker i Detroit.
Nu skall han sakta men säkert självdö genom att låta bitterheten fräta upp honom inifrån. Tidigt i filmen hostar han blod, vi anar redan då (lite tråkigt) varthän det barkar.
Mirakulöst nog når en asiatisk tonårstjej, Sue, in under sköldarna och sakta men säkert kommer han ur sitt skal. Grannflickan Sue har en bror som heter Thao, ständigt plågad av ett ungdomsgäng i kvarteret. Walt kallar honom givetvis konsekvent för Toad (padda), men kan självklart inte stilla åse när han blir mobbad och slagen.
Som ni förstår blir det rätt hårda tag, förvånansvärt lite våld ändå, bortsett från en väldigt obehaglig misshandel.
Problemet är (som vanligt) att karaktären hamras in i sten. Vi har redan i den allra första scenen, under filmens allra första 35 sekunder, exakt (och då menar jag exakt!) förstått vem det är vi har att göra med. Sedan byggs det logiskt på under de följande minuterna, efter långa tio minuter förstår till och med en marsian hur upplägget ser ut. Det är väldigt mycket räls som läggs ut helt i onödan.
Slutet är ändå inte helt givet – kanske rent av en liten uppgörelse med flera av Clint Eastwoods många tidigare karaktärer …? Kanske en egen ideologisk uppgörelse? Det är under alla omständigheter rätt listigt gjort.