Det börjar klassiskt med att en familj packar för att resa i väg. Det är den välmående familjen Greenberg som ska till Vietnam på semester. Det är första gången jag hör talas om Vietnam som semesterort i en amerikansk film. ”Go to ’Nam” brukar annars ha en helt annan innebörd.
Det har det kanske här också. Noah Baumbach (”The squid and the whale”, ”Margots wedding”) regisserar och skriver, så ingenting sker av en slump. Det är inte heller familjen det handlar om utan om de två som är kvar för att vakta huset och hunden, det vill säga Amerika.
Och de två skulle inte kvala in i någon armé. Titelns Greenberg, den deprimerade och tvångsmässiga brodern Roger, som just skrivits ut från ett mentalsjukhus, och familjens unga ”assistent” Florence (Nightingale?), som håller reda på allt i huset, inhandlar medicin och packar familjens väskor men privat håller på att tappa kontrollen över sitt liv.
Exakt hur illa ute hon är förstår man inte förrän hon inleder en relation/vänskap med Ben Stillers helt igenom osensuella karaktär Roger Greenberg. Det är deras gemensamma omsorg om familjens insjuknade hund som för dem samman. Men framför allt desperation. Roger, som är för upptagen av att skriva klagobrev till American Airlines och Starbucks, både uppvaktar och stöter bort henne och kan inte ta in att han skadar andra människor eftersom det alltid är mest synd om honom.
Både Roger och Florence är moderna klichéer. Den neurotiska självömkaren och flickan med det stripiga håret och de sjaviga kläderna, som brukar se trendiga ut hur hårt regissörerna än jobbar på motsatsen. Baumbach lyckas dock ta ner dem ett hack, ur posen ensamma losers ner till känslan ensamma losers, så pass att ångesten börja gripa omkring sig. Det kan verka som om de hör till en trygg värld/klass, men båda har börjat ana att man kan halka ur den, oåterkalleligt. Det är ingen slump att Greenberg ger Florence en cd med låtar av Karen Dalton, folksångerskan som slutade som hemlös självmördare.
Stiller gör en fantastisk insats. Hans knyckiga sätt att gå utmed heta Los Angeles-gator med sina matvaror (billös i Los Angeles är egentligen allt man behöver veta om en karaktär), hans geniala och oroande övertändning på kokain under en tonårsfest, hans långsamma uppvaknande till ansvar: det är mästerligt, exakt och kontrollerat.
Ändå får jag inte riktigt ihop dem som par och jag tror att det är för att jag inte kan smälta Stiller. Han är onedbrytbar. I negativ bemärkelse. Som plastbiten inuti tygdockan som ligger kvar hundra år för länge. Ben Stiller kanske är den driftigaste, skickligaste, mest hängivna och intelligenta komikern i Hollywood. För mig blir han aldrig riktigt på riktigt.
Men Baumbach är suverän på det nedtonade vansinnet, dialogen är sensationell, ofta sanslöst rolig, spelet är prickfritt och ljudet används ovanligt skickligt för att flytta in i huvudet på karaktärerna. Hantverket är så överlägset det mesta i genren att filmen är en ren njutning medan den pågår.
Men det är kvaliteten, inte dramat, som får håren att resa sig på armarna. När allt är över oroar jag mig mer för Rogers vän (den underbare Rhys Ifans) och den sjukliga schäferhunden än för Roger och Florence. Och det var kanske inte meningen.