Det finns tre sätt att komma ut ur Peru och fattigdomen: Flyg, tåg eller Gringa, en europeisk kvinna med dragning till det exotiska. Manuel har inte råd med de första två och ger sig av till Cuzco i en öppen godsvagn för att ragga, men hans entusiastiska försök leder bara till att han blir utkastad, hånad eller bortjagad. Den enda gringan som är intresserad är Gunilla Röör. Och av helt andra orsaker än han tror.
 

Det låter som en bra liten historia om manliga lycksökare i tredje världen och europeiska drömmar om inkablod och fejkad äkthet. Uppslagen står som spön i backen. Ett par scener, som när Manuel har sålt sin bandspelare och sin raggningsmanual på marknaden och dricker upp pengarna tillsammans med andra fattiga på en bar, eller bilder av gigolornas egen gemenskap, har en förbryllande fräschör, melankoli och nakenhet. Det är till och med okej när verkligheten blandas upp med buskis och trolldom. Med bättre bildkvalitet, manus och musik hade de spåren gått att få ihop till en ganska överumplande brygd.
 

Men när vi dessutom förväntas tro på kärleken mellan Gringa Lena och Manuel för att sen hänga med i en utflippad, svensk b-deckare, så orkar man inte längre se förbi VHS-kvaliteten, den skakiga personregin och det ojämna manuset utan ger upp och rodnar, somnar eller skrattar, beroende på personlig läggning.
 

Slutbilden är i all sin enkelhet ändå effektiv. Manuel i fransig läderjacka och långt hår (odlat för att se mer indiansk ut) med armen om en ung, svensk kvinna i Gamla stan, Stockholm. Vi går förbi sådana par, känner sådana par, tycker oss veta vad det handlar om. Efter ”Gringa” ser jag på dem i ett lite annat ljus. Hans utsatthet är aningen tydligare.