Äntligen en superhjältefilm med en ny vinkel på just superhjälten. Will Smiths John Hancock har ingen nystruken mantel, inga beundrare, ingen specialkonstruerad Hancockbil, ingen fånig spindeldräkt. Hancock bor i en sliten husvagn men sover för det mesta på Los Angeles parkbänkar. Han har en skitig yllemössa på huvudet, rakar sig inte och dricker frukost rakt ur bourbonflaskan. Han är kort sagt deprimerad.

Inte ATT undra på det, när Hancock väl rycker ut för att rädda LA:s invånare går det mer dåligt än bra. Han må stoppa bankrånet men förstör ett antal byggnader i farten, när han räddar valen som simmat upp på land genom att kasta ut den till havs igen träffar valen naturligtvis en segelbåt. När en bil har fastnat på tågrälsen stoppar han tåget och räddar mannen, men tåget spårar ur och förstörs.

Mannen i bilen (Jason Bateman) visar sig också vara Hancocks räddning. Han är något så sällsynt som en behaglig och ärlig pr-människa (ett slags superhjälte det med) som bestämmer sig för att som tack för livräddningen hjälpa Hancock med imagen. I detta ingår att Hancock skall ta ett fängelsestraff för all skadegörelse han åstadkommit genom åren, han får en stilig läderuniform, han lär sig säga vänliga saker till poliser och vanligt folk och blir som alla andra superhjältar rätt trist. Så hade Hancock slutat – en oförarglig och rätt så rolig film i ”Pygmalion”-anda.

Tyvärr nöjer sig inte regissören Peter Berg med detta. Filmens slutliga 45 minuter tar en otippad och väldigt pretentiös vändning. Utan att avslöja vad som händer börjar Hancock grubbla över sina krafter (ungefär samma krafter som Stålmannen har), han dras in i en kärlekshistoria som sträcker sig över världshistorien, vi skall gråta och lida med honom men gör inte det. Synd på en så trevlig början.