Formulärfilm är populär film. Alla vet hur det slutar och ungefär hur det hela ska utveckla sig och ingen är ledsen för det. Ibland kan kända genrer kombineras lite äventyrligt. Den här skapelsen blandar ”älskande par gnabbar sig fram till försoning” med ”rika New York-bor i kris hamnar mot sin vilja på landsbygden och upptäcker sina vildare, varmare och klokare sidor”. Till det kommer en nypa Hitchcock med dolkar i ryggar, fall från balkonger och dramatiskt skuggspel.
Det krisande äkta paret Morgan, stjärnmäklaren Meryl och stjärnadvokaten Paul blir vittnen till mord och skickas på vittnesskyddsprogram till den lilla byn Ray i Montana. Där tvingas vegetarianen leva bland jägare och ynkryggen slåss med björnar och där får de ett helt gäng cowboyterapeuter med Sam Elliot och Mary Steenburgen i spetsen.
Det här är inte ett dåligt manus av Marc Lawrence. Slitet och förutsägbart, visst, men det är min favoritfåtölj också och jag trivs med den. Här finns fler roliga skämt och slapsticksituationer än i de flesta moderna relationskomedier. Både Hugh Grant och Sarah Jessica Parker har haft segare tuggummin att tugga på. Det räcker som något slags rudimentär underhållning, man flinar till ibland och får bekräftat att man har rätt att vara idiot också vid fyrtiofem, en trevlig lögn.
Men manuset hade förtjänat en långt bättre regissör och två betydligt piggare huvudrollsinnehavare. Grant och Parker verkar mest vara ute efter att samla pensionspoäng innan de sista igenkännbara dragen suddas ut av tiden.
Hugh Grant, i synnerhet, är nästan plågsam att se på utan en bra regissör och på dåligt humör. Hans ticsblinkningar, hukande axlar och stammande diktion, gammelmansmaner som han alltid kunnat balansera mot sin obotliga pojkaktighet är här bara – gamla.
Är han sur för att han har degraderats från romkom-prins till att spela mot en bedagad tv-stjärna? (Parker förblir Clarissa från ”Sex and the city” och spelar henne här också.) För att han tvingas ha cowboyhatt och clownbyxor och spreja björnsprej i ansiktet? Eller är det bara så här det blir när man glömmer att klippa efter skämten och låter pinsamma tystnader ta över? Man inser att steget mellan världens främsta komediskådespeleri och en tvångsmässigt skojfrisk morbror på släktkalas är väldigt litet.
Kanske sörjer han att han inte får spela mot Elizabeth Moss från ”Mad men” i stället, som här har en liten roll som Meryls assistent och efter två sekunder på en dunkel trottoar tar över hela föreställningen. En liten komet bland stora trötta stjärnor.