En medelålders koreansk man åker hiss, dörrarna går upp med ett pling och en grupp kostymklädda män backar bakåt. Han förblir tyst och ensam. Han vandrar genom en marmorblänkande kontorsfoajé. Han äter nudlar. Han packar en kappsäck i sitt minutiöst städade hem. Han kontemplerar en gravurna med aska innan han lägger ner den. Han är uppenbarligen deprimerad och stadd på flykt från sitt modernt inredda liv.
Inledningen till Jeon Soo-ils film är lovande på det där gåtfulla viset, inte minst som den innebär ett återseende av Choi Min-sik från bland annat ”Old boy” och ”Lady Vengeance”. Och nog reser denne Choi: till staden Jharkot på den tibetanska högplatån, i skuggan av Annapurnas toppar. Men det är betydligt svårare att engageras av fortsättningen, som i landsmannen Kim Ki-Duks anda tycks vilja handla om Chois pilgrimsfärd för att återvinna en förlorad andlighet.
Det blir för mycket Choi med höjdsjuka, Choi med fylla, Choi som gråter, och framför allt Choi som spanar ut över det karga – fastän vackert fångade – landskapet. Det är uppenbarligen familjefaderns aska han burit med sig och mer än en gång tänker man: men så langa fram askan! I stället blandar Jeon Soo-il en dubbelt stum brygd av exotiserande, tunggumpad poesi och dokumentära ansatser.
Till och med en vit häst passerar förbi, som laddad frihetssymbol.
Den heter förresten ”White” kan man lära av en av de många dagböcker som fotvandrare publicerat på nätet.
Men hur skulle det se ut i denna bokstavligen mållösa pilgrimsfärd, om människor och djur i Jharkot faktiskt hette något?