Sommaren 1986 åker jag på språk- och au pairresa till Frankrike. Jag träffar min första kärlek. Hemma på svenska landsbygden igen känner jag mig lite risig. Jag går till doktorn och tar prover. Jag är hivpositiv.
Det är i mitten av 1980-talet. Överallt affischeras det om faran med aids. Folk vill spärra in sådana som jag och nästa gång jag besöker sjukhuset tas jag emot av folk i skyddsdräkter, mask och gummihandskar. De säger att jag har ett år kvar att leva. Skall jag bara gå med på det? Nej. Jag flyttar och förtränger. Jag förtränger och förtränger och plötsligt lever jag. Det går sju år och jag har vunnit över läkarna. Genom förträngning har jag fått ett liv. Varför inte fortsätta ...
Jag skriver i ”jag”-form eftersom historien som berättas i Ingela Lekfalks ”Hur kunde hon” lika gärna skulle kunna vara min egen. Även om jag inte är hivpositiv är jag en mästare på att förtränga. Jag är fast övertygad om att förträngning är det som får mig att gå upp varje morgon. Det kanske inte är så klokt att undantränga sanningen men är det verkligen straffbart? Om ingen annan än jag själv kommer till skada är det väl inget brott att förtränga?
Jo. I Sverige är det så. Lillemor i Lekfalks ”Hur kunde hon” är en helt vanlig hustru, mor och medelklasskvinna vars dolda sanning – hon är hiv-positiv – kommer upp i ljuset. Plötsligt är hon ”Hivkvinnan” i tidningarna och eftersom hon haft oskyddad sex med sin man samt fött två barn döms hon till två och ett halvt års fängelse för försök till grov misshandel. Därtill ser hennes man och rättsväsendet till att Lillemor förlorar vårdnaden om barnen.
Det är när Lillemor sorgset packar ihop sina lådor inför fängelsevistelsen som vi möter henne. En nedstämd och sammanbiten kvinna som ångrar den där sommarromansen, tänker ta sitt straff men har svårt att förstå vad hon har gjort för fel. Hon förstår att hon borde ha berättat för sin man om sin smitta men läkarnas terminologi gjorde att hon trodde att hon inte smittade längre. Det gjorde hon inte heller. Varken hennes man eller barn är hiv-positiva, vilket gör frågan ännu mer laddad: Vad är Lillemor skyldig till?
Ingela Lekfalks porträtt av Lillemor är uppbyggt på långa tagningar och eftertanke. Anders Bohman och Stefan Larsson har fotat en mycket enslig, klinisk men vacker film. Skeendet är sprängstoff och borde dra i gång en orkandebatt. Förblir det tyst om Lillemor och hennes öde är det ett tecken på att hon som hivpositiv fortfarande är en paria.