Så fick då också Frankrike och det algeriska befrielsekriget till sist sin den nya tidens krigsskildring. Liksom Oliver Stone i sin Vietnamfilm ”Platoon” stiger Florent Siri ner i kolonialkrigets våldsammaste helvete, där fienden gör sig osynlig eller finns mitt ibland ”de egna”, inga yttre fronter syns och avhumaniseringen segrar på den inre.

Men ”I fiendens närhet” garneras inte av Stones direkt religiösa metaforik. Likheten består i stället av att med bibehållen offerheroism och i överväldigande kraftfulla bilder och ödesmättat actiondriv måla upp krigets grymheter som sådana – ur i första hand franskt perspektiv, förstås.

Lika lite som Oliver Stone talade politik i ”Platoon”, kommenterar Florent Siri de politiska eller moraliska motiven till att algerierna sökte självständighet, annat än i förbigående. Detta är ingalunda en ”Slaget om Alger”.

Inte i den vietnamesiska djungeln men väl i Kabyliens karga berg söker en grupp franska och algeriska soldater efter FLN:s, gerillans, lokala ledare. Till politikens och den militära ordergivningens centrum är det långt. Unge löjtnant Terrien (Benoît Magimel) nyanländer fylld av humanistisk iver. Han har Boris Vians ”Dagarnas skum” som kvällslektyr och det ”gamla” krigets etik som huvudkudde: att undvika civila offer, att inte döda kvinnor, att inte utöva tortyr.

Det är 1959, ett skede av upptrappning. Att den unge löjtnanten snart ska förlora oskulden, kommer ingalunda som en överraskning. Redan vid inträdet i gruppens enkla förläggning har den vita uniformen solkats av damm och smuts. Han får omedelbart rådet från Indokinaveteranen och den cyniske realisten sergeant Dougnac (Albert Dupontel) att ta bort gradbeteckningen.

Genom en serie våldsamma och fruktansvärda konfrontationer med Algerietkrigets smutsigaste sidor förvandlas Terrien. En FLN-massaker på en hel by där man har samarbetat med fransmännen. Månlandskapet och de brunna kropparna efter napalmbombningen av en gerillagrupp. (För första gången erkänns för övrigt bruket av napalm i Algeriet på fransk film, kallad ”specialdunkar”.) Sveket mot de egna idealen när han misstar ett par kvinnor för förklädda gerillamän och dödar dem.

Ja, ”I fiendens närhet” komprimerar för den spänningsladdade berättelsens skull, den om Terriens mänskliga (för)fall, så många blodiga och dramatiska händelser under så kort tid att man närmast finner sig betvivla dem alla.

Det intressantaste blir i stället filmens faktiska förmåga att formulera något om den djupa förvirringen som följde på andra världskrigets tydliga fronter. Både i den franskledda truppen och i FNL finns veteraner från slaget om Monte Cassino i Italien, ett av andra världskrigets allra blodigaste. När ”I fiendens närhet” låter dem mötas på olika sidor uppstår för ett kort ögonblick en liten mänsklig lucka i vad som trots allt heroiserar oförmågan att säga nej.