Ett talesätt med spanska anor säger att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser. Inom filmen stämmer det särskilt väl på andra världskrigsfilmer, där nobla avsikter ofta är döden för filmen.

Det är i andra världskrigsskildringarna med de ädlaste intentionerna man riskerar att möta de värsta schablonerna.

”I gryningens timmar” skildras ett av den franska historiens mörkaste kapitel, dagarna i juli 1942 då Vichyregimen gick tyskarna till mötes och franska gendarmer samlade ihop 13 000 judar för vidarebefordran till förintelselägren i öst. En förtext upplyser om att allt i filmen bygger på verkliga händelser.

Det är gott och väl att vi i publiken får veta det, men har aktörerna informerats?

Nazistofficerarna har alla iskall blick och hånfulla leenden lekande i mungiporna. I en scen där tre franska samarbetsmän diskuterar hur Hitler ska få judarna han kräver viftar alla tre med varsin konjakskupa och varsin cigarr.

Allt må bygga på verkliga händelser, men det gör faktiskt de flesta andra världskrigsfilmer, inklusive ”Sound of music” (1965), och de flesta regissörer tillåter sig dessbättre att berätta sina historier utan att stämpla GOD eller OND i pannan på varenda rollfigur som passerar framför kameran. Hur det 1942 såg ut i verkligheten intresserar regissören Roselyne Bosch mindre än att hon får utlopp för sin indignation, flödande som Seine. Det lyser kuliss om miljöer som det hastigt uppsmällda bageriet på ett gathörn och det genomgångsläger där den unge hjälten Jo (Hugo Leverdez) och hans familj hamnar.

Bosch förefaller helt opåverkad av landsmännen Robert Bresson och Jean-Pierre Melville, som själva hade erfarenhet från andra världskriget och gjorde ett par av genrens klassiker, byggda på verklighet och karakteriserade just av att regissörerna höll sina känslor i schack.

Roselyne Bosch tycker att det hon berättar om är så viktigt att hon inte en sekund kan vara otydlig och så blir allt övertydligt och mer förenklat än någonsin i den mest slentrianmässiga Hollywood-melodram.