När man ser filmer byggda på verkliga händelser inser man hur lite vi bryr oss om ifall det finns någon sanning i en berättelse. Det hjälper inte en film ett dugg om det den skildrar har hänt.

Tvärtom är känslan av verklighetsbakgrund ett problem. En film måste skaka av sig verkligheten för att kunna lyfta.

Jag har på kort tid sett tre filmer byggda på fantastiska sanna historier: Matt Damonfilmen ”The informant”, ”The men who stare at goats” med George Clooney och Ewan McGregor, och denna, där McGregor återkommer och matchas mot Jim Carrey. Alla har varit intressanta men lite lama. Och inför alla tre har jag känt att jag saknat berättelsens struktur.

”I love you Phillip Morris” berättar den sanna historien om Steven Russell (Jim Carrey), en man som gjord att hamna i en film. Russell var gift, troende och polis, då han – som det framställs här – efter en olyckshändelse bestämde sig för att sluta smussla med sin homosexualitet.

Hans nya liv innefattade även brottslighet. Han blev en slipad bedragare, men hamnade småningom i fängelse.
Där mötte han sitt livs kärlek, Phillip Morris (McGregor). De fick en tid tillsammans utanför murarna, fast snart hade Russell åkt dit igen.

Då började hans nya karriär: han blev mästerrymmare. Gång på gång slank han ur fångvårdens grepp. Han rymde helst på fredagen den 13 och alltid driven av en vild längtan efter Morris.

Det är ett fantastiskt öde, men det har inte riktigt blivit film. Här regidebuterande manusförfattarna Glenn Ficarra och John Requa återger Russells livshistoria i stället för att göra sin egen film. Berättelsen kommer aldrig loss, eftersom de ständigt måste få med viktiga fakta, som att Russell var adoptivbarn, eller att han spelade orgel i kyrkan.

Jo, man uppfattar att allt bygger på verklighet. Men har inte alla framgångsrika filmer med verklighetsunderlag det gemensamt att man glömmer deras förankring i sanning?
”Lawrence av Arabien”, ”Bonnie och Clyde” och ”Casino”, såväl som ”Boys don’t cry”, ”Gomorra” och ”Waltz with Bashir” – de håller inte igen, de tar i och vill bräcka sanningen, göra legend av faktum.

Den ambitionen finns inte här. Åskådaren förväntas att inför Carreys och regissörernas framläggande av bevismaterial acceptera att en man med Steven Russells färgstarka liv måste vara intressant.

Det kan man gå med på. Filmen om honom blev dock habil men inte särskilt minnesvärd, efterlämnande ett vagt intryck av några kul bluffar, och en del rara kärleksscener, där framför allt McGregor spelade fram en gripande ömhet.

Clyde Barrows öde var också speciellt, men de mest speciella som hände honom var att Warren Beatty bestämde sig för att Barrow var den arketypiska trettiotalsgangstern. Det är därför vi än i dag dras till filmen om honom; det har rätt lite att göra med vad Barrow själv gjorde.