Lotta Thells självbiografiska missbruksskildring kretsar kring lögner och svek i rusets spår. Ett välspelat drama med nästan oanständigt elegant foto, skriver Maaret Koskinen.
”Man får blod på fötterna av glasbitar”, säger en tunn barnröst, alldeles sakligt, som för att upplysa den mindre vetande: en skärva vasskantad kunskap som i den bästa av världar inte borde omfattas av ett barn.
Så lyder den enkla men effektiva inledningen på Beata Gårdelers långfilmsdebut ”I skuggan av värmen”, en bearbetning av Lotta Thells självbiografiska roman med samma namn. Och det är en välfunnen titel: för de flesta erbjuder skuggan en behaglig svalka, för andra kan den bli en bedräglig tillflyktsort som lockar med en annan sorts värme: heroinruset.
Huvudperson är Eva (Malin Crépin) och till en början är det inte mycket man får veta om henne, utom att hon bor ensam och nyligen fått jobb som väktare. Och att hon går på heroin, något hon länge lyckas dölja med hjälp av järnhård disciplin.
Men det förflutna har en benägenhet att hinna i kapp, om inte för något annat än att arbetet bokstavligen tar henne dit: till överdoserna på Centralens toaletter, ansikte mot ansikte med någon olyckskamrat från ett annat liv. När Eva dessutom inleder en relation med Erik (Joel Kinnaman), som är polis, börjar hon tappa kontrollen. Hans närvaro kräver av naturliga skäl än mer disciplin och, vad värre är, en mänsklig reaktion bortom värmen i skuggan.
Filmens styrka ligger nu inte i den gängse handlingsdramaturgin utan snarare i ett slags tillståndsbeskrivning, med ett sug inåt, mot den bedövning och stumhet som lägger sig tätt intill Evas person och erfarenhet.
Det resulterar också i ett slags baklänges karaktärsteckning. Eva är ju till en början blank som ett blad, utan historia. Bara en enda stor ensamhet, också i bildspråket: närbilder av Malin Crépins känsliga ansikte, alternativt en mänsklig gestalt i samspel med ljus, betong, tystnad. Ja, det mesta i filmen är medvetet avskalat. Dialogen är knapp och skådespelarstilen är nästan minimalistisk.
I vilket fall, och trots att både Crepin och Kinnaman redan har en hel del erfarenhet från tidigare teater och filmarbete, är det nog inte för mycket sagt att man här på ett avgörande sätt anar en ny skådespelargeneration i vardande.
Lägg därtill Gösta Reilands expressiva och stundtals nästan oanständigt eleganta foto, som i samverkan med Malin Lindströms klippning ibland skapar oerhört laddade bilder. Som i scenen där man ur Evas synvinkel ser Eriks ansikte tätt, tätt i dunklet på kudden bredvid hennes – innan det plötsligt och nästan omärkligt förvandlats till någon okänd: skrämmande och suggestivt.
Men Beata Gårdeler går samtidigt en skör balansgång mellan denna intensiva subjektivitet och en mer kantig socialrealistisk skildring av avtändningens ångest och möten med ett iskallt Vård-Sverige, en balansgång som inte håller hela vägen ut. Men det hindrar inte att ”I skuggan av värmen” på det hela taget är en väl genomförd långfilmsdebut.
Maaret Koskinen