Lyssnar på den australiska sångerskan Sia Furlers nya skiva med den lakoniska titeln ”Some people have real problems” medan jag skriver. Ja, vissa människor har definitivt riktiga problem, som att vara tonåring och sitta vid sin mammas, eller kanske pappas, dödsbädd. Och de är inte alltid så lätta att gestalta, det där ”riktiga” problemen. Det kan väl kanske handla om beröringsskräck, eller helt enkelt att de tyngsta sorgerna inte låter sig kommuniceras särskilt lätt.

Filmatiseringen av Johanna Thydells Augustnominerade roman – efter manus av Lina Gottfridsson – är ett av de där fina undantagen. En film som vågar gestalta en riktig supersorg med såväl självförtroende som integritet och faktiskt också användbarhet.

För alla som inte läst boken handlar det i stora drag om högstadietjejen Jenna som lever med en bröstcancersjuk mamma. Till råga på allt är de dessutom rätt ensamma i världen eftersom Jennas pappa var en fransk semesterflirt som mamman inte haft någon kontakt med under dotterns liv. Och så finns det en mormor också, som har den otacksamma rollen att vara det icke-önskvärda föräldraalternativet.

Filmen gör ett starkt jobb med att dramatisera Jennas båda världar utifrån ett trovärdigt tonårsperspektiv. Det hemska som händer på hemmaplanet ställs i relief mot vardagsdramatiken i skolan: Vem ska Jenna vara? Den gamla vanliga som sitter vid sidan av det coola gänget där allt tycks hända med killar, fester och så vidare. Eller ska hon delta? När hon och hennes alltmer sjuka mamman tvingas flytta hem till mormor blir de granne med klassens populäraste tjej, hårdblonderade Ulrika. Och då byter Jenna raskt roll – på ett ganska dramatiskt för att inte säga aggressivt sätt.

Det riktigt hjärtskärande med ”I taket lyser stjärnorna” är just hur stark dotterns vrede får vara. Vreden över att bli lämnad och övergiven alldeles för tidigt. En vrede som inte är särskilt vacker och som blir till ett slags aggressivitet som visuellt genomsyrar hela filmen: kantig, rätt konstlös med ocharmiga interiörer, hårt ljus och närgångna bilder där rynkor och sjukdomens härjningar får fritt spelrum.

Kameran sparar inte på en enda oskönt drag hos Annika Hallins härjade proggmorsa som ser ut som om hon bott på Kafé 44 innan sjukdomen. Eller hos Anki Lidéns trötta mormor som vill så väl men inte riktigt får till det. Mer lysrörsbelysning än stjärnljus så att säga. Lyckligtvis är det en icke-inställsam stil som funkar, som gör att man blir än mer berörd av det där sorgliga men starka mötet mellan generationerna som trots allt är hoppfullt. Även om tårarna dryper blir det en snyftare som är stark nog i sig utan att känna att den behöver manipulera någon.