Inledningen är magnifik. Det är sen natt eller snarare mycket tidig morgon i Rom. Allt är tyst och stilla, med ett undantag. Några bilar med blåljus på taket rullar långsamt och ljudlöst fram på en gata. Tungt beväpnade och välbyggda män i mörka kostymer går i blanka skor vid bilarnas sida, med blickarna vaksamt svepande över de mörka fasaderna.
Sakta upptäcker vi en liten gestalt lösgöra sig ur mörkret i deras centrum. Det är en gammal man med kutiga axlar och slutet ansikte på promenad, en man som ägnar ljudet från en ensam fågel större uppmärksamhet än sitt skjutberedda sällskap.
Visste man inte att ”Il Divo” handlar om en av den italienska efterkrigstidens mest inflytelserika och omstridda politiker, Giulio Andreotti, skulle man tro sig bevittna inledningen på en ren gangsterthriller.
Det är också den osäkerhet på vilken Paolo Sorrentinos hela filmbiografi vilar.
Ty hans självpåtagna sisyfosuppdrag ger inget slutligt svar på frågan om/hur/med vad/i vilken grad Andreotti personligen samverkat och initierat maffians och den högerextrema P2-logens olagligheter, eller vad som gjorde dem möjliga.
Samtidigt är ”Il Divo” tillräckligt fylld av bilder och antydningar för att den nu 90-årige Andreotti rasande skulle kalla den ett ”mascalzonata”, ett bedrägeri, efter en personlig förhandsvisning. Han mildrade något senare sitt omdöme, väntat från en man som med karakteristisk ironi sagt sig under hela sitt liv ha anklagats för allt som hänt i Italien, ”bortsett från de puniska krigen”.
Sorrentino utgår från det tidiga 90-talet, under Andreottis sjunde regering då hans falang i kristdemokraterna (DC) ville lansera honom som president. Samtidigt inleddes den så kallade maxiprocessen mot maffian i Palermo efter en rad avhopp och vittnesmål, som pekade ut sambanden till den ekonomiska och politiska centralmakten i Rom.
Det gäller att hänga med i svängarna när Sorrentino pepprar sitt porträtt på det sardoniska gamla Keatonansiktet med namn, händelser, mord, blod och död ur det italienska politiska kaos som ledde fram till DC:s sammanbrott och den väldiga antikorruptionskampanjen ”mani pulite”, rena händer. Och bland alla Andreotti-citat det torrt cyniska ”sanningen är världens undergång”.
Jag är inte helt säker på att ens den i den egna inrikespolitiken mest insatta italienare förmår hänga med i alla de galopperande referenserna, det digra och delvis besynnerligt infogade persongalleriet och tidshoppen.
Det är i stället den oåtkomliga – och mer filmbara – personliga makten som står i centrum för Sorrentino, den ensamma och gåtfulla kejsaren. I några absurt komiska scener omges han av sin vargflock av ministrar och kyrkliga potentater – alla med smeknamn som någon påpekat lika gärna kunde figurera i en gangsterfilm av Guy Ritchie.
Om Berlusconi i dag sjunger, skrattar och skämtar för att avvärja alla politiska angrepp, var Andreotti en mästare på att dölja sina känslor. I Toni Servillos knutna gestalt erkänner han bara en enda demon: partikamraten (men inte meningsfränden) Aldo Moros kidnappning och död 1978, som både säkerhetstjänsten och regeringen kunnat förhindra. Andreotti blev hans efterträdare.
Sista ordet om Andreotti och 50 års italiensk historia är förvisso inte sagt. Men man tackar för Sorrentinos mod att vägra följa Andreottis mammas ord – citerade i filmen – ”Om man inte kan säga något gott om en människa, är det bäst att inte säga något alls”.