Psykotisk romkom. Park Chan-wook dansar robotdans med vansinnet.
Våldsmästaren Park Chan-wook, regissören till ”Oldboy” och ”Lady Vengeance”, vill lätta upp sitt rykte med en glad och öm film. Han ser förstås ingen annan möjlighet än att göra huvudkaraktärerna psykotiska och placera dem på sinnessjukhus.
Öppningen är så laddad att förväntningarna drar i väg. I en ofantlig fabrikshall sitter långa, räta rader av röduniformerade kvinnor och monterar transistorer. Cha Yan Goon (Su-jeong Lim), en älvlik flicka med ofantliga ögon, lyssnar på monteringsinstruktionerna från högtalaren med ett förklarat leende och tror sig höra att hon ska skära upp handleden, stoppa in sladdarna i såret och sätta i kontakten.
Resten av filmen utspelar sig på ett mentalsjukhus med ovanligt livfulla och underhållande patienter som alla rör sig om varandra och utbyter psykoser i en vidunderlig koreografi.
Yan Goon pratar inte med de andra. Hon för bara viskande samtal med kaffemaskinen och lysrören. Hon lyssnar på avslappningssprogram där man ska meditera över varmvattenberedarens dova surrande och dess meningsfulla uppgift i världen. Hon är nämligen övertygad om att hon själv är en robot och vill inget hellre än att veta vad hennes uppgift är. När hon till slut, med hjälp av den uppvaktande psykotiska kleptomanen Park Il-sun (i James Dean-lik tolkning av popstjärnan Rain), lyckas dechiffrera fram svaret ur sina drömmar, är det inte vad man tror.
Det är väldigt lite som är det i den här filmen. Park lyckas hela tiden sidsteppa det förväntade. Hans film är gjord på galenskapens egna villkor där löftet om bot ligger i medmänniskornas förmåga att möta upp den galna, inte bara stå på normalitetens lilla plattform och hojta åt henne. Tyvärr innebär det att filmen och dess huvudpersoner blir som två, parallella, skenande tåg som färdas i samma hastighet: upplevelsen blir stillastående.
Då spelar det ingen roll att de briljanta infallen haglar. Att de är förföriskt och innovativt iscensatta. Att lättheten i handlaget får en att tappa hakan.
Med undantag av scenerna när Goon tror sig vara en mördarmaskin och mejar ner all sjukhuspersonal så är det ändå långtråkigt. Och ganska ansträngande.
Förmodligen för att man ligger så nära så stor smärta (sinnessjukdom) utan att tillåtas känna den. Man ska bara dansa med i vansinnet en stund, fascineras av intensiteten och sen smita därifrån och hoppas att man slipper komma på återbesök alltför snart.
Filmens utlovade hjärta tickar helt enkelt lite mekaniskt, trots allt. Filmen är en cyborg och det är okej, men inte mer.