Den brittiske regissören Neil Marshall tror att ännu fler skulle ha sett ”Instängd” (”The descent”) om den inte haft premiär den 8 juli 2005 – dagen efter terrorbomberna i London. Ingen i England var speciellt sugen på skräck just då. Bussen som sprängdes hade dessutom en ”Instängd”-affisch på sidan med det i sammanhanget osmakliga recensionscitatet ”outright terror … bold and brilliant”.
Och nog är ”Instängd” briljant. Ingen annan skräckfilm har varit så klaustrofobisk de senaste tio åren. Historien om fem kvinnor som attackeras av monster när de utforskar grottor i Appalacherna var nästan lika fasansfull som den om fyra män som åker på kanothajk längre söderut i samma bergskedja. Likt ”Den sista färden” skruvar ”Instängd” långsamt upp dramatiken från mysig friluftsexkursion till svettig kamp för överlevnad.
”Instängd 2” är en uppföljare till den amerikanska bioversionen av ”Instängd” (som hade ett lyckligare slut än den europeiska). Man kallar den ”part 2” på engelska, som för att markera att uppföljaren var planerad från början, men intrigen är en trött upprepning av den förra filmen och Neil Marshall har lämnat regissörsstolen för att i stället göra romaräventyret ”Centurion”.
Överlevaren Sarah ligger på sjukhus med amnesi. Polisen drar i gång en räddningsexpedition för att hitta hennes vänner. Man tar med sig Sarah som guide – en sanslöst korkad idé med tanke på att hon är svårt chockskadad och inte minns något. Snabbt uppstår en konflikt mellan rednecksheriffen och de australiska grottexperterna som anlitats. Klichérepliker som ”Down here I call the shots” och ”You gotta be fucking kidding me” kastas fram och tillbaka tills ”Instängd 2” blir en helt vanlig slasherfilm där huvudpersonerna är så irriterande att man önskar livet ur dem.
Regissören Jon Harris verkar ha inspirerats av ”Aliens” där hjältinnan också återvänder till platsen där fasorna började – tillsammans med ett gäng kaxiga idioter som inte lyssnar på henne. Harris satsar dock på splatter i stället för spänning. Äckelribban läggs högt tidigt i filmen när en råtta kryper ut ur en död kvinnas mun. Blodet sprutar i kaskader. Det är snyggt gjort, men det klaustrofobiska obehaget vill inte infinna sig. Trots en ruskig final framkallar ”Instängd 2” bara lätta flämtningar, inte svår andnöd som sin föregångare.
Tråkigt nog har man också gett monstren en make-over. I förra filmen såg de ut som människor som efter tusentals år anpassat sig till ett liv under jorden: blinda, nakna och bleka. Nu har de fått fler huggtänder och större öron, som om de vore orcher i ”Sagan om ringen”. I flera scener tar fantasyvibbarna udden av den underjordiska terrorn.