När jag skrev såpa på nittiotalet hade vi en australisk chef som strök alla antydningar om passion mellan seriens föräldraroller. ”No geriatric sex” var en absolut regel som osade äckel och gav alla skamkänslor i förskott över eventuella sexuella aktiviteter efter fyrtio.
Någonting har hänt. Julia Roberts, Sandra Bullock, Renée Zellweger, Hugh Grant och Colin Firth fortsätter att förföra. Sextioettåringen Richard Gere har fått nöja sig med en hund i år, men jämnåriga Meryl Streep låter sig inte dumpas. I Nancy Meyers ”It’s complicated” får hon hångla, dansa, dricka sig full, röka gräs och ligga med Alec Baldwin till publikens jubel.
Synd bara att genren känns så pensionsmässig.
Streep spelar en frånskild mamma till tre mysiga barn i en fluffig värld av blommor, muffins, stadsjeepar och jungfruolja som plötsligt inleder en passionerad affär med sin omgifta exmake. Förvecklingarna är dråpliga och Nancy Meyer är som bäst när hon vågar överge de trötta konventionerna – ”tjej”-gänget som diskuterar sitt sexliv, till exempel, och fixeringen vid materiell lycka – och går över i slapstick och sängkammarfars.
Streep har samma slängiga stil som hon etablerade i ”Mamma mia!” och Baldwin är fin, en clownaktig men sårbar patriark som längtar hem. Men varför är de så självironiska? Varför tjatar de halva filmen om hur ”galet” allting är i stället för att bara låta det vara det i god tjugohundratalskomedianda? Man ser skillnaden när John Krasinski, som spelar odräglig mysig svärson är i bild, så närvarande, oironisk och komisk på riktigt att han får alla andra att se ut som om de leker levande charader på ett vilohem.