Golden Globe-nominerade "Jag har älskat dig så länge" är en snabbt sammanfattad film. Men på många sätt är den verkligen stor, skriver Helena Lindblad.
När den före detta läkaren Juliette återförenas med sin yngre syster Lèa, efter att ha avtjänat ett femton år långt fängelsestraff för mord, är det två främlingar som möts. Tystnaden är kompakt, luften är tung av outtalade svek och förträngda minnen.
Juliette med sitt bleka, stängda ansikte, sina plågade ögon, sitt kedjerökande och sin illasittande oversize-kappa är heller inte så älskansvärd direkt.
Men Lèa trotsar tappert motståndet och tar med systern hem till sin familj i en mellanstor fransk stad. Där finns hennes misstänksamme make som mår lite illa av rädsla för vad Juliette ska hitta på, två bedårande adoptivdöttrar och en, stum bokslukande farfar.
Den internationellt prisade och Golden Globe-nominerade ”Jag har älskat dig så länge” är på vissa sätt en liten film, historien avhandlas på några meningar, typ: ”två systrar skils åt i unga år men hittar mot alla odds tillbaka till varandra efter en djup tragedi”.
Men på många andra sätt är den verkligen stor. Framför allt när det gäller den brittiskfödda Golden Globe-nominerade huvudrollsinnehavaren Kristin Scott-Thomas som gör ett slags comeback som gett eko över hela den internationella filmvärlden (efter ett halvt liv boende i Frankrike är hon lika hemma i det franska språket som det engelska).
Efter många piffiga kostymfilmer (”Den engelske patienten”, ”Gosford Park”, ”Up at the villa”) är det extra roligt att se hur elegant, svalt och självklart hon antar utmaningen att spela utan hjälp av spännande kläder och flotta miljöer.
Även Elsa Zylberstein (”Mina Tannenbaum”) gör en fantastiskt fin roll som den yngre, förnuftigt kortklippta systern som förtärs både av skuldkänslor inför att familjen förskjutit den äldre systern när hon fängslades och förstås av mysteriet bakom brottet Juliette begått.
Den långfilmsdebuterande författaren Philippe Claudel, mest känd i Sverige för sin metafysiska deckare ”Grå själar”, har skrivit originalmanus delvis baserat på sina egna erfarenheter som fängelselärare. Men det är inte mycket som avslöjar att han är förstagångsregissör.
Det finns en imponerande precision i scenerna som sakta och med stort självförtroende fogas samman till ett större, sanningsägande pussel. Han tar även de mindre rollerna på största allvar och gör minidramer av dem också, som till exempel Juliettes charmfulla men livströtte övervakare spelad av Fréderic Pierrot.
Även om man kan diskutera det försonande slutet, är ”Jag har älskat dig så länge” en udda och lustigt nog väldigt stärkande kärlekshistoria mellan systrarna som handlar om den svåra konsten att hantera det outhärdliga i de svåraste sorgerna.