Numera lagas det mat praktiskt taget oavbrutet i någon tv-kanal – oftast med större fokus på kockens karisma än på tittarens matlust och grundläggande köksförmågor. Det smackas, mumsas, hackas och ojas medan kokboksutgivningen skenar och mattrenderna kommer och går. Man kan faktiskt tappa aptiten för mindre, det är för det mesta som att titta på folkdans, men inte få dansa själv.

Inte minst därför är det stundtals välgörande att se Nora Ephrons ”Julie & Julia”. Hon väver sin historia kring två pionjärer. Å ena sidan legendaren Julia Childs tid i Frankrike i slutet av 40-talet och det långa förspelet till hennes klassiker ”Det goda franska köket” som tog fransk kokkonst till USA. Å den andra Julie Powell som i början av 2000-talet tog sig före att på ett år laga sig igenom alla 524 recepten i Childs kokbok och blogga om saken, innan bloggandet blivit vardag.

För den ena stenhårt arbete för att lära sig hemligheterna, få recepten att fungera (för att inte tala om utgivna!) och slå sig in i en mansdominerad fransk kockvärld. Den primära drivkraften för Julia Child: det är gott!

För den andra en betydligt snabbare väg till berömmelse, dock med klädsamt vacklande självförtroende vid spisen. Drivkraften för Julie Powell: mer oklar, kanske prestationshunger, kanske tröst? I den lilla lägenheten i Queens ovanför en pizzeria (!) är det maken Eric som står för det passionerade glufsandet – för att därpå kasta sig i sängen med frun. En allt vanligare klichéhandling i filmer med matinslag.

Tidernas förändring, kanske, med lovsången till smöret och den tålmodiga äktenskapliga kärleken som konstant.

”Julie & Julia” är alltså en betydligt snällare film än säg Ang Lees ”Mat, dryck, man, kvinna” eller Gabriel Axels ”Babettes gästabud”. Här finns ingenting av motsättningar mellan generationer eller kön. Inte heller några särdeles intressanta samhälleliga utblickar utom den lindriga beröringen av Julias och hennes make Paul Childs verksamhet i den amerikanska underrättelsetjänsten. Det gör att man faktiskt oftast känner sig som i olika tv-kök, även om man då och då bränner vid en gryta eller tappar en illa urbenad anka i golvet.

Hur skulle det för övrigt annars se ut när den lika grundläggande som orimliga tesen är att allt i Julia Childs kokbok är gott?

För det fall man sitter till bords i en större grupp är gästernas enda roll att vid lämplig tidpunkt utbrista: ”Å, så gott!” Det är en lika tråkig uppgift att bevittna på bio som att ta på sig i verkligheten.

Pelaren i ”Julie & Julia” är som så många gånger förr Meryl Streep. I rollen som Julia Child är hon förvisso glamorösare än originalet även om hon ihärdigt försöker maskera glamouren. Men för en gångs skull balanserar hon också snubblande nära parodin som den långa, obrutet entusiastiska, högröstade och envisa Child. Ibland snubblar hon faktiskt, men räddar sig och filmen från att falla med en Streep­patenterad dämpning och förbiilande sårbarhet i duktighetspansaret.

En annan lyckad räddning är Nora Ephrons sätt att i exakt rätt ögonblick klippa in Dan Aykroyds blodiga Julia Child-sketch från ”Saturday night live”, där han förblöder utan att låta sig bekomma med hennes bekanta stridsrop ”Bon appétit!”.

Visst är det underhållande att särskilt i dessa hummertider bevittna Julies svårigheter att stoppa ner delikatesserna levande i grytan. Eller att se berget av lök, när Julia vildsint tränar hackande i hemmaköket under sin tid på kockskolan Le Cordon Bleu.

Men något riktigt intressant förmår den ändå inte att säga, vare sig om tidens gång eller om kokkonsten.
Det skulle i så fall vara just återupprättelsen av smöret i dessa yttersta av GI-tider.