Den norske regissören Nils Gaup debuterade för exakt tjugo år sedan med den originella och spännande filmen ”Vägvisaren” (1988). Nog ser det ut som om han vill knyta ihop något med sin nya dramatiska film ”Kautokeino-upproret”. Jag är inte helt säker på vad det är.

Nils Gaup är själv same, uppvuxen inte långt ifrån händelsernas centrum i just Kautokeino, och det är en berättelse som uppenbarligen står honom mycket nära trots de 156 år som har passerat. Det är ett engagerat och ambitiöst manus – men också överlastat och klyschigt. Miljöerna och naturskildringarna är närmast berusande vackra, fotot enastående – skådespeleriet är spretigt, kryckigt och otajt. Bygdespelet står och stampar i foajén.

Samerna i Kautokeino bildar front mot handelsman, länsman och prästen – kapitalet, polisen och kyrkan. De har givetvis tagit sig vatten över huvudet, de är historiskt för tidigt ute. Den ekonomiska, politiska och religiösa frihet de vill slåss för är ännu inte definierad. De försöker stå emot det moderna och det individuella, friheten att få supa ihjäl sig bäst man vill har de kollektivt ingen glädje av, den nya tiden, och den nya ekonomin, dödar den gamla gemenskapen. De säger nej tack, helt enkelt, ställer sig i motvinden och insisterar på att få stå kvar.

De måste givetvis blåsas omkull. Lagen förvrängs och anpassas, några av samerna tar desperat till våld; i en sammanstötning dödas både handelsman och länsman, nu kan man kväsa samerna för lång tid framöver.
Det är inte svårt att dra paralleller till hur samma slags konfrontation ser ut i dag, hur övermakten och den globala ekonomin kan föda desperation hos de fattigaste och mest utsatta – och hur de tas om hand och straffas. Samerna Mons och Aslak hade tveklöst eftersökts som terrorister om de levt i vår tid – i Nils Gaups same-action från ett annat århundrade blir de beundrade hjältar som går i döden för sin övertygelse.
Det är en smärtsam historia, filtrerad och berättad av den kvinna som både är filmens och upprorets motor. Lite för mycket av ett emotionellt bredband för min smak.

Bäst är erfarne Bjørn Sundquist, som prästen Stockfleth. Hans överspel är det enda relevanta i en ensemble som karvar djupt och alltför fritt i kostymdramat. Hetast av dem alla är Mikael Persbrandt, som handelsman Carl Johan Ruth. För att inte säga överhettad. Inte riktigt som Ulf i ”Tre solar”, men oroväckande nära. Mikael Persbrandt kan i sina bästa stunder vara en av Sveriges bästa, man får bara inte tala om det för honom.