Det dör mycket människor i den här filmen. I drivor dör dom. Och snyggt. Vid ett tillfälle skenar ett tåg rakt upp på en tunnelbaneperrong i centrala New York och folk mejas ner, till nedtonad musik, insvepta i en grå dimma av pulvriserad sten. Lika skönt som den bekväma läderfåtölj där John Koestler (Nicholas Cage), astrofysiker, änkling och alkoholist, sitter och tyder katastroftecken med tilltagande, vällustig ångest.
1959 fyllde en liten allvarsam flicka ett papper med siffror. 2009 hamnar papperet i Koestlers händer. Han knäcker koden som andra öppnar en chipspåse (fast med större teatralt utspel) och tar sig en virre: Kan han möjligen vara utvald att rädda världen? Sen börjar han jaga runt som en galning utan att uträtta någonting på nästan två timmar.
Proyas kan verkligen göra bilder för en stor duk. Popcornbegäret sätter in efter bara några sekunder. Hans väloljade ”I Robot” med Will Smith kom som ett svalkande regn efter en lång bildtorka.
Men om den filmen gled ihop med sin lika väloljade huvudrollsinnehavare och slank ur medvetandet som en hal tvål redan innan den var slut, så är ”Knowing” för överansträngd för att slinka någonstans. Trots starka känslor och modiga uppslag kör den fast i en seg lera av överspel, vetenskapsmystik och undergångsromantik. Först i slutbilderna förstår man vad det handlar om: barnpassning. Lycka är att lämna ifrån sig barnen till superpedagoger från yttre rymden, dundra in mot Manhattan till tonerna av Beethovens sjua och titta på vettskrämda människor genom stadsjeepens tjocka fönster. Äntligen ska alla dö så man slipper ha ansvar för någon.