Jack Blacks hojtande kung fu-balett imponerar.
Pandan Po hjälper pappa hemma i nudelserveringen. Pappa – som är en fågel, och måste ha adopterat den om detta omedvetna Po – ser fram emot att sonen ska ta över familjerörelsen.
Po vill ha ett äventyrligare liv. Han drömmer om att förena sig med de sägenomspunna kung fu-kämparna, en tigrinna, en orm, en apa, en trana och en syrsa, som lever på berget ovanför byn.
Eftersom Pos stora intresse hittills varit mat har han inte precis utvecklat kung fu-fysik. Fast ödet kan ju hjälpa till: är det förutbestämt att han ska bli Drakkrigaren och anföra de andra i kampen mot den onda snöleoparden Tai Lung så är det, hur vrickat det än kan tyckas.
Mycket förefaller rätt förutbestämt i ”Kung fu panda”, som inte direkt gnistrar av originalitet.
Men med Jack Blacks hojtanden och imponerande kung fu-balett blir det ändå en rätt rolig ”Crouching tiger, hidden panda”.
Man kan se filmen med engelskt tal. Det är ett självklart val om åldern räcker till. Originalversionen lever högt på Jack Blacks dubbning, gjord med dennes karaktäristiska idiotentusiasm på högvarv.
Som i scenen där tränaren Shifu högtidligt räcker Po pergamentet med Drakkrigarens hemlighet:
– Läs den… och bli Drakkrigaren!
– Wow!
Att låta en modern hjälte stöka till det i en berättelse med nobel stamtavla är ett slitet grepp. Jack Blacks Po blir rolig därför att han inte har någon distans till alla traditioner och ritualer, eller till de andra kämparna, som han hela sitt liv beundrat gränslöst.
Beundran för kung fu slår igenom även i animationen. Hjältar, skurkar, stenblock och rangliga broar singlar genom luften i omöjliga men eleganta banor. ”Kung fu panda” är tilltalande luftig. Finast är den inledande drömsekvensen, en jättebatalj gestaltad i någon sorts barnslig version av asiatisk stil.
”Kung fu panda” är ännu ett exempel på vilken viktig inspirationskälla Asien blivit för Hollywood. John Woo och Ang Lee är numera namn även i amerikansk film; japanska skräckfilmer filmas om, och nyss gjorde Scorsese ”The departed” (2006) efter Hongkong-förlaga.
För snart tjugo år sedan upprördes amerikanska patrioter när japanska Sony köpte filmbolaget Columbia. Ingen anade att det var kulturell globalisering som skulle ge Asien verkligt genomslag i amerikansk film.