En stormig natt faller en reklamskylt över taggtrådsbarriären runt det avskurna, exklusiva bostadsområdet La Zona mitt i Mexico City. För tre killar från slummen är det bara att kila över, snabbt bryta sig in någonstans och plocka på sig.
Men det går snett. Plötsligt har kuppen resulterat i flera döda, och tonåringen Miguel (Alan Chávez) finner sig ensam och isolerad i La Zona. Han förstår att befolkningen har goda skäl att inte låta honom slippa ut levande.
Filmerna från Latinamerika fortsätter att imponera. Som ”Älskade hundar” (2000) och ”Guds stad” (2002) använder ”La Zona” kontrasterna mellan fattiga och rika i en historia som är förankrad i nutid, pulserar av thrillerartad spänning, och samtidigt fångar något tidlöst i människornas kamp mot varandra. ”La Zona” är en skräckfilm med grupptrycket som monster.
La Zona har vid upprättandet fått ett särskilt privilegium: det har blivit en enklav där befolkningen med egna väktare sköter säkerheten. Inte ens polisen har tillträde. Denna gång har systemet misslyckats katastrofalt, och om omständigheterna blev kända skulle arrangemanget upphävas och La Zona inte längre få vara den lilla upphöjda stat-i-staten invånarna vill ha.
Därför är Miguel, som gömmer sig någonstans i La Zona, ett problem. De flesta är nästan genast ense om att Miguel måste tystas. För alltid. De som försöker protestera, och vill kalla in polisen, upptäcker plötsligt skrämmande sidor hos sina grannar.
En polis som alltid varit misstrogen mot La Zona anar att något är på gång.
”La Zona” för tankarna till Polanski, och filmer som ”Rosemarys baby” (1968) eller ”The pianist” (2002), där trygga miljöer blir mardrömslika fängelser.
Här får de La Zona-invånare som hyser en gnutta humanitet se sin slutna värld på Polanskisätt förvandlas till en sorts laboratorium. Miguel är råttan. Experimentet kommer att visa exakt hur mycket en kriminell mexikansk tonåring är värd.
Vi, åskådarna, kan bara hjälplösa se på, medan regissören Rodrigo Plá och manusförfattaren Laura Santullo visar att Miguel betyder ungefär lika mycket som fjärilen som i inledningen fladdrar över de perfekta gräsmattorna, för att till sist stekas på den strömförande ledningen överst på La Zona-muren.
Santullos manus, efter en egen novell, prövar rollfigurerna som Djävulen prövade Jesus. Människa efter människa tvingas upptäcka att det finns mycket här i livet de behöver mer än en minderårig våldsbrottsling: sitt hus, sina grannar, sitt jobb.
Poängen med ”La Zona” är att den inte enbart är en anklagelseakt mot själviska rika. Den använder rika och fattiga för att fråga oss alla hur långt vårt medlidande sträcker sig. Hur mycket skulle vi offra för en Miguel?
Vi är tillbaka högst upp i pariserhjulet i ”Den tredje mannen” (1949), där Orson Welles talade med Joseph Cotten om människorna som rörde sig som små prickar där nere: ”Om jag erbjöd dig tjugotusen pund för varje prick som slutade röra sig, skulle du då verkligen säga åt mig att behålla pengarna, eller skulle du börja räkna efter hur många prickar du kunde offra?”
Miguel är nästan en liten svart prick på de svartvita bilderna från övervakningskamerorna som ovanifrån följer hans flykt genom La Zona. Plá utnyttjar effektivt kontrasten mellan desperationen i flykten, och väktarnas minimala rörelser med joysticken när de från sin bunker följer Miguel. Det är som om La Zonas beskyddare fysiskt skulle kunna sätta tummen på honom och trycka till.
Rodrigo Plá – debutant, fantastiskt nog – plockar sina bilder med liknande kylig precision. Det gör att han kan kosta på sig toucher som kan låta melodramatiska, som fjärilen i inledningen, eller mötet mellan Miguel och sonen till en av lynchmobbens anförare. Sådana stunder blir aldrig sentimentala glimtar av tragisk oskuld.
Den som vill tro på oskuld ska inte se ”La Zona”.
Mitt i sommaren brukar inte precis de tyngsta filmerna gå upp. Detta år är annorlunda. ”La Zona” är en av årets bästa filmer.