Jag tror det var köksforskaren Malte Lindeman som sade: ”En vetenskapsman får inte backa ens för en Jansons frestelse.”
Så sant.
Dr Rick Marshall (Will Ferrell), som är något slags paleontolog i botten, blir riksförnedrad i en känd amerikansk teveshow. Ingen vill ta hans tidsmaskin riktigt på allvar. Kanske för att ingen riktigt tror på tidsmaskiner, Dr Marshalls tidsmaskin rör sig dessutom inte bara fram eller bak i tiden den rör sig i sidled.
Holly Cantrell (Anna Friel) har studerat Dr Marshalls partikelaccelerator, Tachyon, och tror på hans uppfinning. Snart är de på väg sidledes i historien, de hamnar på något slags apornas planet; dinosaurier möter avancerade kulturer och aliens. Det är mycket en lek med 70-talsserien med samma namn, men så särskilt effektiv blir ju inte den leken när så gott som ingen minns förlagan.
Här finns viss tajmning, här finns enskilda scener, några väldigt roliga skådisar (komikern Jorma Taccone är kul som apan Chaka). Det är en typ av film som blir rolig när man pratar om den, efteråt. Och ser om den först efter ett par år, en bakfull söndagseftermiddag med några kompisar och halvsunkig hämtmat.
Man brukar kalla den här typen av filmer för en mix av genrer, i det här fallet är det väl snarast ett genreövergrepp. Och som så ofta i dessa fall: det blir för mycket, för ofta och för tydligt. Skämten skrivs i jätteversaler över hela duken – när de levereras snett underifrån fungerar det som alltid mycket bättre.