Ibland kan en film ligga så exakt rätt i tiden att det känns som om den redan har gjorts fastän den är blänkande ny. Todd Solondz ”Happiness”, om den dråpligt sorgliga medelklassfamiljen Jordan, var lite sådan. Överrumplande i sin fysiska pinsamhet, men ändå en bekräftelse en redan existerande världsbild snarare än en utmaning.
Alla karaktärer fanns i det allmänna medvetandet: den beskäftiga systern, den filantropiska losern, de plågsamt osexiga männen, pedofilen, telefonsexmissbrukaren, den förpubertala pojken: de hade valsat runt ett tag: i tragisk form, i komisk form, i kriminalstoryform, i dramaform, i komediform. Solondz plockade bara ut de bästa, slipade dem till diamanter och satte ihop dem i en perfekt, avslöjande ordning som skulle vara självmordsinducerande om inte de exakta replikerna och bilderna hade fått oss att skratta konstigt i stället. Som man skrattar när man får en slimey innanför tröjan.
Varför Solondz vill återvända elva år senare och klottra över sin gamla succéfilm med nya historier är ganska svårt att förstå. Systrarna Joy, Trish och Helen är visserligen fascinerande. Så oförmögna att kommunicera eller handskas med relationer att de skulle framstå som sinnessjuka om det inte vore för att man dessvärre känner igen sig i dem. Deras tendens att lägga sig i varandras liv på sämsta tänkbara sätt med sämsta möjliga tajmning gör ont.
Men doften av revival och parad är ändå svår att skaka av sig.
”Life during wartime” följer systrarna ungefär tio år senare, nu spelade av andra skådespelare. Den splittrade ”pedofil”-familjen har flyttat till Florida och Joy flyr från sitt sönderfallande äktenskap för att hälsa på dem. En del karaktärer har åldrats mycket, andra bara något år. En del har bytt hudfärg. Många har blivit sämre. En stackare har blivit Paul ”PeeWee” Reubens.
Men den mest kännbara förändringen är ”pedofilen” Bill, ”Happiness” utan tvekan mest berömda karaktär. Baker Dylan riskerade sin karriär för den rollen. Om man vill nämna något annat som han har gjort måste man alltid förklara vem det är med ”pedofilen i Happiness”. Med sina egendomligt färglösa drag, sin stora, formlösa mun och sina bleka fiskögon var han materialiseringen av hela filmens fumliga, glidande, omedvetna perversion. Slimeyn själv.
Den orakade Ciáran Hinds som äter ett gelehallon i sin fängelsecell är motsatsen. För snygg för att riskera någonting, karismatisk, med skarpa drag, lysande ögon och klar över vem han är. Han går omkring i downtown Miami i stekande hetta och Edward Hopper-liknande kompositioner som en vacker anti-hjälte, en Franz Biberkopf i svart, vintageromantiskt kostym (som Bill 1 aldrig skulle ha burit). Hans möten med en åldrad vamp på hotellbaren (Rampling, som också verkar komma ur ett annat filmdecennium) och med sonen Billy i studentkorridorsrummet är briljanta och Hinds i Albert Finney-klass. En riktig skådespelare av kött och blod mitt bland de tafatta pappersdockorna. Han är så bra att han ger filmen en ohjälplig slagsida.
Lika egendomligt och mindre kul är det att se spöken och drömsekvenser i Solondz hyperrealistiska värld. Stackars vänliga Joy, nu i Shirley Hendersons sköra form, blir ihärdigt uppvaktad av en självmördares spöke och vandrar planlöst i Floridas månskensnatt i nattlinne till tonerna av Devendra Banharts ”Heard somebody say”. Henderson gör ingen rättvisa alls åt Joy och Solondz verkar inte ha valt filmstil. Han är attraherad av mer känslor, men kan inte ta steget fullt ut eftersom han har att göra med så explosivt stoff.
Många har blivit lite varmare, mer lössläppta, mindre inrutade sen sist. Det är intressant, inte lika torftigt, men det spretar vilt. ”Happiness” var en exakt slipad diamant där alla episoder belyste varandra. ”Life during wartime” är dimmig som en déjà vu.
Men när Solondz deadpan-regi fungerar, vilket det framför allt gör med Allison Janneys Trish, och absurt komiska, rytmiska och komplicerad repliker uttalas med känsla och allvar, så kan han fortfarande utvinna ren, becksvart humor och ett antal odödliga repliker.