I ett fjärde paket om sex små berättelser återkommer Inger och Lasse Sandbergs älskade mörkrädda spöke på bioduken.

Det allra bästa med ”Bullar och bång” är att den riktar sig direkt till de mindre barnen och inte bryr sig ett dyft om blinkningar åt vuxenpubliken. Här regerar framför allt Laban med sina talande streckfingrar och lillasyster Labolina med sin stökiga högljuddhet. Till Maria Lundqvists röst berättas om det läskiga i att sova borta, om att fira presentdag, om att baka en ful men jättegod kaka och om andra mer eller mindre vardagliga evenemang.

Men de klara färgerna och den klokt tydliga animationen i varje bild betyder givetvis inte att det skulle saknas fantasiflykt. Vem har exempelvis sett en ogräsätande Labanblomma, ett rosafärgat explosivt gelétorn, ett tapetmönster av avätna fiskskelett eller en hel spökfamilj åka kana på ledstången i slottet Gomorronsol?

Vilken berättelse man gillar mest är givetvis en smaksak. Själv är jag mycket förtjust i ”Tyst Labolina!”, inte bara för att den påminner om Tove Janssons ”Hemulen som älskade tystnaden” utan också för att den tar itu med det mest svårgestaltade ämnet i ”Bullar och bång”: hur Laban tröttnar på sitt bullriga småsyskon, ber henne hålla klaffen, men upptäcker att tystnaden är både tråkigare och mer oroande.