I ”Looking for Eric” sjunger Ken Loach vänskapens lov i en ovanligt bred familjefilm. Eva af Geijerstam gilllar berättelsen om ex-fotbollsproffset som peppar en brevbärare i kris.
Det säger både en del om Ken Loach och den före detta fotbollsstjärnan Eric Cantona – vid det senaste sekelskiftet vald till klubbens bästa spelare genom tiderna av Manchester Uniteds supportrar; det var just till Ken Loach, den vasst socialrealistiska arbetarskildraren och fotbollsälskaren, Cantona kom med ett projekt som han och hans bägge bröder skissat på. Det var en av allt att döma helsvart historia om en supporter som går upp så i sitt lag att han mister både arbetet och familjen.
Nu blev det inte just den tänkta filmen som Loach och hans ständige manusförfattare Paul Laverty till sist kom att göra med Cantonas benägna inspiration och medverkan, både som skådespelare och delproducent.
I stället går den i motsatt riktning. ”Looking for Eric” sjunger vänskapens och solidaritetens lov i en roande berättelse som slutar i ljus – om än mot Loachs mörkt realistiska fond. Till sist handlar den också om konsten att använda ett fotbollsgenis erfarenheter både från fotbollsplanen och livet för att bringa ordning i sitt eget fullskaliga kaos och åtminstone hjälpligt foga ihop saknaden efter en lycklig ungdom (inklusive fotbollen), kort sagt förena sitt känsloliv med verkligheten, med sin spruckna familj och ta sitt sociala ansvar. Att med hjälp av Cantonas inte alltid tungt vägande aforismer, bli pappa åt sina tonårssöner på villovägar och i klorna på en lokal gangster, fullskalig morfar åt sitt barnbarn och till sist till och med försonas i den romantiska komedins tecken med sin längesen svikna stora kärlek. Kort sagt raka sig, ta sig samman och likt Cantona inte bara överraska andra utan överraska sig själv.
Eric Cantonas rådgivande närvaro när han så småningom kliver ur idolaffischen och får liv ska inte så lite komma att påminna om ängeln Clarences i Frank Capras klassiker ”Livet är underbart”.
Men miljön är givetvis annorlunda och starkt lokalanknuten. Det är en mycket brittisk maskulinitet – i dess i huvudsak goda mening – Cantona förmedlar med sin franska brytning och starka närvaro. (Till skillnad från Humphrey Bogart, när han lärde Woody Allen ett och annat i ”En gång till Sam”.) Men det betyder också att när de båda Eric ska tråda en terapeutisk dans håller de inte i varandra i samma bild.
Inte bara är Steve Evets i huvudrollen som den deprimerade brevbäraren Eric en arbetarklasskille från Manchesterförorten Salford. Alla hans behjälpliga brevbärarkamrater är hämtade från staden och filmen är inspelad på plats. I en av dess vackraste scener – om man nu kan säga ”vackert” om Manchesters skyline från en höghusbalkong – svarar Cantona på brevbärar-Erics fråga om hur han stod ut med den långa avstängningen efter den famösa karatesparken mot en motståndarsupporter som skrikit okvädingsord. ”Jag lärde mig spela trumpet”, svarar Cantona och tar upp trumpeten och blåser ut över Manchestersmogen och kameran i sin panorering fångar några knattar med boll där nere.
Brevbärar-Erics liv går bokstavligen i cirklar: i inledningsscenen kör han i full fart i fel riktning runt en rondell och hamnar på sjukhus.
Arbetskamraterna försöker muntra upp honom med roliga historier och i en av filmens mest finurligt humoristiska scener samlas de till terapisession under Meatballs (en utmärkt John Henshaw) ledning. Var och en ska tänka sig in i och ”bli” den person de beundrar mest. Gandhi, Mandela, Sinatra, Sammy Davis, Castro – och för Erics del Cantona, hans namne.
Behöver man då känna till Eric Cantonas färgrika och ibland kontroversiella fotbollskarriär för att få ut mesta möjliga av ”Looking for Eric”? Jag tror inte det, även om fotbollsbilderna gläder den fotbollsintresserade. Liksom när Cantona bland annat och inför brevbärar-Erics förundrade ansikte utnämner en passning till sitt livs bästa minne från planen: när Manchester United krossade Tottenham med 4–1 under hans första säsong, som i sin tur betydde klubbens första ligaseger på 26 år.
Vad trion Loach/Laverty/Cantona kokat ihop är i stället en familjeunderhållning av ovanligt brett slag – visserligen om fotboll och kritisk mot den tid som flytt, men framför allt för sin starka plädering för att ingenting någonsin blir för sent, bara man vågar ta hjälp av sina vänner och lita på dem man älskar.
Kanske inte Loachs starkaste film, men ändå naggande god.