Den första Millennium-filmen, ”Män som hatar kvinnor”, var riktigt bra. Välspelad och med en nervig bildstil som tog fasta på Stieg Larsson-böckernas besatthet av utforskandets mekanismer: syna dokument, hacka sig fram i cyberspace och, inte minst, nosa upp en hittills osynlig historia i fotografier och gamla tidningslägg.

Och vad mer filmiskt än de eleganta montagesekvenserna där Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander egentligen inte gör något annat än bläddrar i papper, glor på bilder eller smattrar på tangentbord? Allt i och för sig onödigt för själva intrigen, men helt avgörande för publikens upplevelse av att vara med i ett pågående skeende, så att säga i realtid. Danske regissören Niels Arden Oplev har utan tvivel lärt av både klassikern ”Blow-up” och David Finchers ”Zodiac”.

Därför också filmens fenomenala framgång utomlands. Men om intresset för uppföljarna blir svalare är det inte Daniel Alfredsons fel. Han har av allt att döma klivit in i en given produktionsmiljö som han bara har haft att förhålla sig till så professionellt som möjligt. Uppdraget: att till varje pris redovisa, på bekostnad av alla tidskrävande stämningbroderier eller andra onödiga utflykter.

Det som blir kvar i tredje delen, ”Luftslottet som sprängdes”, är själva skelettet. Att Mikael Blomkvist börjar få en bild av Lisbeth Salanders förflutna, och på kuppen avslöjar en illegal specialsektion inom Säpo. Att Lisbeth över­lever sina massiva skottskador, och själv misstänkt för mord från sin sjukhussäng ställer sig i kontakt med omvärlden via en insmugglad handdator. Samt att hon likt en annan Luke Skywalker en gång för alla måste ta sig an sin mörke brodersanimus.

Men som sagt. Att till exempel ta livet av berättelsens onda motor så helt utan ouvertyrer är nästan oförlåtligt. Han möter förvisso sitt öde ganska tidigt också i boken, men inte utan en suggestiv katt-och-­råttalek, där Lisbeth ligger i sängen och hör sin värsta fiende, också han patient på sjukhuset, stryka omkring utanför hennes dörr om nätterna.

Stieg Larsson kunde nog sin ”Gudfadern”, ”Bullitt” och allt vad de heter, där ju de bästa sekvenserna utspelar sig på sjukhus dit en livsfarlig fiende nästlat sig in, och där man ser till att suga på karamellen. Så dock inte här. Här spottar man ut både karamellen och varje fet sparv som flugit in, snabbt och snöpligt.

Dessutom ser man till Noomi Rapace alldeles för lite. Inte bra i en berättelse som är en enda ställ­företrädande hämnd på världens alla mörkermän, och där man tvingas vänta på att Lisbeth Salander äntligen, äntligen ska få skrida till verket och göra det som bara hon kan och måste göra, på sitt ­oefterhärmliga sätt.

Så här: även om den sista boken i Stieg Larssons trilogi är den svagaste behöver en filmatisering knappast haka på, i någon missriktad trohet mot förlagan. Tvärtom, här hade man verkligen kunnat kapa och tajta till efter eget huvud.

Synd alltså att de uppföljande Millenniumfilmerna dribblat bort ett givet guldläge och i Larsson-hajpens kölvatten tvingats devalvera en sällan skådad ansamling populärtkulturellt kapital.