Det ska vara en arbetare i år. Ingen orkar kanske bry sig om den intellektuella medelklassens intriger längre. En medelålders, inte alltför bildad man, en man med starka händer och praktisk läggning och tystnaden som sitt starkaste uttryck, det är vad som sätter hjärtan i brand. Jean Gabin är tillbaka.
Han till och med heter Jean, mannen som i den intelligenta öppningsscenen försöker hjälpa sin tioåriga son med läxorna och märker att grammatiken övergår hans horisont. Hustrun (Atika) förstår inte heller, men de försöker. De tittar i böcker tills de kan hjälpa sonen.
Man förstår direkt att det är en fin liten familj där alla älskar varandra, men också att de kanske har gett upp något. Själen, till exempel. Det finkalibrerade, svårfångade i tillvaron. Det som sonens lärarinna Veronique Chambon står för. I alla fall fylls Jean av sådana finkalibrerade känslor när han hör henne spela fiol.
Veronique bjuder in Jean att tala om sitt yrke som murare för klassen. Hon stirrar klentroget på honom under föredraget, hennes blick liknar ingen förälskad blick man har sett på film. Sandrine Kiberlains spelstil är extraordinär realism, det vill säga en realism som tar hänsyn till att alla människor är ganska egendomliga och inte alls realistiska. Hon ser ut som om hon inte vet om att hon blir filmad. Hon tittar bort när man brukar titta upp, drar ner mungiporna när hon blir hänförd. Hon övertygar om att hon inte har kontroll över sina känslor genom att inte verka ha kontroll över sina uttryck.
Lindon är lika imponerande om än inte lika innovativ. Han vinner på sina slitna, forngrekiska drag, alkoholistblå ögon, sina dammiga murarkläder och sin manliga tystnad. Man anar en romantisk själ som längtar efter ömhet och dramatiskt vindslitna träd.
Tillsammans med regissören Stephane Brizé lyckas de göra en av de mest äkta första kyssarna man har sett på en bioduk. De frilägger förälskelsens väsen, den som kommer oväntat, äter upp en inifrån och tar över ens andning.
Men snart tappar de bort den. Brizé låter dem gå eller stå ensamma i var sina rum och tänka på varandra i vad som känns som en hel akt. De är båda väldigt duktiga på att stirra ut i luften men efter ett tag märker man att pulsen har slutat slå. Det hade varit ett briljant grepp om man ville skildra det slags kärlek där pulsen faktiskt slutar slå, lika plötsligt och oförutsägbart som den börjar, men här är det meningen att vi ska tro på kärleken till slutet.
Man har byggt upp för en klassisk kärleksfilm som ”Brief encounter” av David Lean från 1945 eller den lika effektiva remaken ”Falling in love” från 1984, men för att lyckas med det måste positionerna flyttas fram. Rollfigurerna måste riskera, förändras, förlora. Kanske till och med säga något.
Brizé verkar vilja bevara den där första kyssen så mycket att regin stelnar till. Han vågar inte utveckla den mer av rädsla för att hamna i den industriella, melodrammaskinen med förinställt program. Veronique tiger. Jean tiger. Jeans fru tiger. Och till slut så dör allting. Långt innan Jean ska fatta sitt avgörande beslut.