Hade en gång en god vän, som bodde i vindsvåningen ovanför biografen Riviera. Hon levde i åratal med ljudet från ”Sound of music”, två gånger per kväll dånade ”Edelweiss” genom husets lufttrummor. Efter något år kunde hon varenda text och vändning i denna tidernas långkörare och allsångsmusikal. En sex år senare gav hon upp sitt sista motstånd och bestämde sig för att själv se filmen.
Och ser man på: hon gillade vad hon såg.
Ungefär så är det med mig, Abbas musik och ”Mamma mia!”. Låtarna sitter sen länge som berget i en enda lång efterhängsen hitparad. Jag har aldrig lyckats ta mig till någon teater för att se scenversionen.
Men inför filmen ger jag upp det mesta av min misstro mot möjligheterna att sätta alla dessa ofta geniala pop-plågor på några minuter i ett fungerande, berättande sammanhang.
Catherine Johnsons ramhistoria lägger till en dimension utan att belasta sångerna med mer än de orkar bära. I motsats till Julie Taynors hemska pseudopolitiska Beatles-kitsch ”Across the universe”, försöker hon aldrig sammanfatta ett stycke allvarlig samtidshistoria.
Den idylliska grekiska ö – varje turistbyrås önskeparadis – dit Catherine Johnson förlagt handlingen ligger så uppenbart bortom världens larm. Redan upptaktens ”I have a dream” ger förutsättningarna. Stjärnorna blinkar, Medelhavet glittrar azurblått och visst kan man utfärda viss kitschvarning även här, men omgående upptäcker man ett uppfriskande drag av glad självironi och tillmötesgående vänlighet.
Till ön kallar den väna Sophie (Amanda Seyfried) sina tre potentiella fäder. Hon har tjuvläst sin mamma Donnas (Meryl Streep) dagbok från det glada 70-talet. Inför sitt förestående bröllop vill hon äntligen tvinga fram ett besked om vem av dem som är hennes verklige far. Posthippien Bill i Stellan Skarsgårds numera lätt säckiga gestalt? Bankmannen Harry med Colin Firths långsamt förlorade blyga polityr? Eller Pierce Brosnan som arkitekten Sam, i snygga gångkläder och stelt seriös framtoning?
Det är något av en bragd att varken filmen eller publiken behöver bry sig på allvar om svaret.
Till bröllopsgästerna på Donnas lilla nedgångna hotell sällar sig också Rosie och Tanya, en gång två tredjedelar av en tjejtrio med Donna i centrum: i platåskor och hidösa scenkläder och popdängor på programmet. Christine Baranski och Julie Walters spelar dem som ett slags kvinnliga Helan och Halvan, den ena cynisk, den andra ettrig i sitt förhållande till männen och kärleken.
Tar man sig välbehållen förbi upptaktens alla ”Oh my god!” och andra uttryck för typiskt kvinnlig (?) glädje väntar belöning. Den stavas framför allt Meryl Streep. Med ett litet extra gurgel i ”Money, money, money”, en liten sidoblick när hon säger sig verkligen inte sakna männen – nähä du! och små dubbeltydiga sidogester. Hon kan allt.
Inklusive spela och sjunga skjortan av Pierce Brosnan, vars stelhet och gälla sångröst blir generande avslöjad i ”SOS”. Förutom hos denna träbock har musiken genomgående fått större svikt, fler valörer och fräckare inramning än i originalen.
I pärlbandet av Abbahittar framförda i mer eller mindre självklara och logiska sammanhang bjuds på åtminstone ett storslaget musikalnummer. Bortsett från ”Hair”-parafrasen när Julie Walters Rosie går till attack mot Stellan Skarsgårds Bill på bröllopsbordet med ”Take a chance on me” – är ”Dancing queen” en äkta klassisk höjdare. Äntligen förintas denna fåniga födelsedagshyllning till vår svenska drottning, när Donna leder alla öns kvinnor med dans och sång genom bygränderna.
För att inte tala om vad Meryl Streep lyckas utvinna av ”The winner takes it all”. Hon – och regissören Phyllida Lloyd förstås – gör den till en så gripande och dramatiskt stor sång om förlorad kärlek att till och med upphovsmännen torde bli överraskade.
Då stillnar till sist också invändningarna mot filmens onödiga rastlöshet och bildpladder, att något hela tiden tvunget måste ”hända”, som för att legitimera låtarna och överrösta alla skeptiker redan innan de ger sig till känna.
Hur som, ”Mamma mia!” är även utan slutbildernas direkta uppmaning en given utmanare till både ”Sound of music” och ”Rocky horror picture show” i allsångstoppen.