Två vanliga hyggliga unga män någonstans mellan 20 och 25 lever högst vanliga liv i Malmö. Marco arbetar på ett äldreboende. Mattias är parkeringsvakt. De är bästa polare med vanliga kärleksbekymmer. Marco (en charmerande Francisco Sobrado) delar fortfarande rum med lillebror, har ingen tjej men faller pladask för den nya blonda föreståndaren för hemmet. Mattias (en genomgående trubbig och sävlig Hans Christian Thulin) är med flickvän sen skoltiden. Hon planerar den spikraka vägen mot bostadsrätt och familjebildande via noggrant schemalagda ”myskvällar” en gång i veckan. Den ene vill in i ett förhållande, den andre vill ut ur sitt.
Det är inte vanligheten som är problemet med Manuel Conchas länge planerade långfilmsdebut efter en lång räcka begåvade kortfilmer.
Det är att hans samtidskomedi är lika obestämd och obestämbar som sina huvudpersoner – som om vanlighet och vardaglighet måste betyda just det.
”Mañana” blir bara nästan en massa saker; nästan en romkom, möjligen en sedeskildring, sniffar runt att vara en generationsfilm, aspirerar på ett Malmöporträtt, närmar sig ett helfigurporträtt på Marco, Mattias och deras vardag. Men ingetdera blir av. Visserligen kan man påstå att livet kan gestalta sig just så, men en film om detta liv måste ges en egen form. Fragment av flera former skapar inget annat än formlöshet.
Ibland glimtar det till av en smula djup och humor i porträttet av dagens manlighet. Som i konfrontationerna mellan Marcos chilenska pappa och Marco. Som i Mattias svårigheter att själv göra slut i stället för att provocera fram detta avgörande beslut från sin sambo. Som i Marcos möte med pappan till Eva, föreståndaren som han lyckosamt uppvaktar.
Men man anar svårigheter med manuset, som om Manuel Concha strukit och bearbetat så att bara spår återstår av sådant som till sist hamnat utanför bild. Man följer intresserat en mängd utlagda spår, men blir till sist sittande med öppen mun när filmen gång på gång viker av till ett slags grund huvudfåra och ett bildmässigt mellanläge i undran över vart spåren tog vägen.
Det är faktiskt en ganska frustrerande upplevelse.