Stel succes-story. Bättre dans än skådespeleri i ”Mao’s last dancer”.
Kom den här filmen verkligen ut nu, eller är det en bortglömd rulle från åttiotalet? Berättelsen om den världsberömda kinesiska dansaren Li Cunxins avhopp till USA 1979, har mer tidsfärg än vad som är klädsamt. En stel sucess-story med en del vackra dansnummer, renskrubbade ansikten och repliker som växer i munnen som produkt- och sponsorplaceringar. Amerikansk-kinesiska vänskapsförbundet nämns till exempel lite oftare än vad som är rytmiskt rimligt.
Det ska väl handla om att konsten överbrygger alla klyftor, om ett danssprång över järnridån. Filmen bygger på Li Cunxins bästsäljande självbiografi och hantverkaren Bruce Beresford, känd för bland annat ”Driving miss Daisy”, drar oss igenom kvarnen. Från det att den lille Li, nummer sex i en fattig bondfamilj hämtas till Pekingskolan, via det chockerande mötet med västvärlden som frigör hans dans till dess att tårarna (till våra oberörda hjärtans förvåning) pressas ut på slutet.
Förmodligen besvärade det inte Beresford alls att den kinesiska dansaren Chi Cao, som verkligen skimrar som en trollslända på scenen, inte är någon skådespelare. När han inte dansar ska han mest titta storögt och säga wow om skyskrapor, bli indignerad över slöseri med pengar och fnissa åt kungfu-rullar. Rasismen är å andra sidan fint balanserad mellan de båda länderna och till slut får de ihop ett fint amerikansk-kinesiskt vänskapsförbund där man kan älska både The Met och Mao.
Bruce Greenwood och Kyle MacLachlan går omkring bland amatörerna och försöker sprida lite air av drama, realism och spänning, men de förmår inte mycket mot strömmen av dramaturgiska och politiska måsten.