New York-polisen med det talande namnet Max Payne (optimal smärta) spelas av Mark Wahlberg. Hans fru och barn har nyligen blivit mördade av okända gärningsmän och han är besatt av att sätta dit dem som orsakat honom detta lidande. Ledtrådarna står och lyser som bengaliska eldar, men Max går förbi dem gång på gång.
Mona Sax (Mila Kunis), vars syster också blivit mördad, gör honom snart sällskap i jakten – nu är de två som missar ledtrådarna som även publikens blinda lätt skulle kunna uppfatta. På något outgrundligt sätt hamnar de tu dock hos läkemedelsjätten där Max fru jobbade före mordet. Innan man vet av det är byggnaden sönderskjuten och sprängd i bitar, men Max Payne går oskadd därifrån.
I ”Max Payne” är närbilder på långsamt flygande kulor väldigt populärt. Stora glasrutor som sprängs, eldhav, kroppar i luften och tropiskt ösregn mitt i vintern är vardagsmat. ”Max Payne” är baserad på ett populärt datorspel. Samtliga skådespelare agerar som om de är kvar i spelet. Beau Bridges går omkring som en lyktstolpe och talar telegrafiskt. Ingen, utom Wahlberg, lyckas uttala en enda replik på ett naturligt sätt.
När hela mordhärvan knyts till kriget i Irak, droger och flygande jättedemoner försvinner den sista gnuttan av mitt engagemang för Max sökande.
Med alla pengar som gått till effekter och miljöer – i ”Max Payne” finns till och med stämningsgivande levande ljus i tortyrkammaren – är det tråkigt att ingen brytt sig om regin. Det här är en film, inte ett inredningsmagasin!