Harvey Milk var den förste öppet homosexuelle mannen att väljas till ett offentligt ämbete i USA. Nyckelordet här är förstås ”öppet”: vi talar om en tid då kärlek mellan män var kriminellt i lagens mening och hatbrotten stod som spön i backen.
Mycket riktigt sköts den 48-årige Milk en dag på jobbet 1978, tillsammans med San Franciscos dåvarande borgmästare George Moscone. Mördaren: en böghatande kollega i kommunalstyrelsen.
Men varför en biopic om just denne Milk? Dels därför att han var en så inflytelserik agitator för homosexuellas rättigheter och, inte minst, för att han utifrån sin relativt begränsade plattform på kommunal nivå med tiden blev en maktfaktor att räkna med på nationell nivå.
Men också för att denne Milk uppenbarligen var en synnerligen ovanlig människa. Till en början anställd på en investmentbank på Wall Street, tillika anhängare av republikanerna, sedan gräsrotsaktivist för gayrörelsen i San Francisco. Inte undra på att han först framstod som rena hippien, innan han med sitt formidabla pr-geni lyckades skapa sig ett väljarunderlag: en ohelig allians av lokala affärsmän, aktivister, fackföreningar och pensionärer.
För tro aldrig att Milk övergav sina väl utvecklade affärsinstinkter. Tvärtom, det var just The american way som tack vare honom blev ledstjärna också för rörelsen: what’s good for business is good business!
Allt det här lär man sig i ”Milk”, och mer därtill. Faktum är att Gus Van Sant nu till sina många filmer om ung manlig, ofta homosocialt laddad vänskap (”Elephant”, ”Good will Hunting”, ”My private Idaho”) kan lägga något så ovanligt som en homosexuell politisk thriller.
Fast den genrehybriden ska man lika mycket tillskriva Dustin Lance Blacks smarta manus. Ta bara upplägget med att Harvey Milk, i Sean Penns gestalt, en kväll sätter sig ned för att spela in sin berättelse på ett kasettband, och därmed kommer att styra filmens dramaturgi liksom från andra sidan. Med tanke på att Milk faktiskt uttalade sig om risken för att han en dag skulle mördas blir scenariot fullt trovärdigt.
Men thrillerelementet ligger lika mycket i skildringen av Milks kohandel med sina politiska motståndare – för att inte tala om den ibland lika hårfina balansgången mellan olika fraktioner inom den egna rörelsen, i en tid då San Franciscos välbärgade gays (”Pacific Heights-fjollor”) valde att agera inifrån garderoben och ge sitt stöd till strejta politiska kandidater.
Och i allt har ett antal fascinerande arkivfilmer vävts in. Svartvita reportage där polisen ses slå ned på barer för homosexuella och män i proper kostym och slips förtvivlat försöker dölja ansiktet medan de slussas in i polisbussar. Teve-intervjuer med en bildskön Anita Bryant, den kristna fundamentalistens främsta galjonsfigur, orerande om ”onda krafter” och ”Guds lagar”. Samt förstås CBS-ankaret Walter Cronkite, alltid i de stora händelserna mitt och därför med förlängt arkivliv i nutida amerikansk spelfilm, rapporterandes om den första Gay freedom parade 1978, samma år som såg regnbågsflaggan födas.
Det är inte minst dessa arkivfilmer som bidrar till filmens märkvärdiga närvarokänsla: ett förflutet alldeles levande i nuet. Till dessa hör den magnifika autentiska bilden av trettiotusen människor som med levande ljus i händerna vandrade till San Franciscos stadshus samma kväll som Milk sköts. Tagningen, som tycks vara filmad från en helikopter, visar hur det massiva tåget bildar visuell kontrast till en lika lång rad av bilar vars röda baklyktor på andra sida av vägen sniglar åt motsatt håll. En mer laddad bild får man leta efter.
Ändå är detta ingen martyrhistoria och Harvey Milk blir (trots vissa oroväckande tendenser) ingen endimensionell ljusfigur. För det borgar den formidable Sean Penn: han äger just den skarpa skådespelarintelligens som förmår gestalta en komplicerad och långt ifrån alltid sympatisk människa.
För Milk var uppenbarligen också ett ego av formidabla mått, som i sitt privatliv kunde vara lika sexistisk som vilken karlslok som helst, och gärna valde en partner som nöjde sig med att ta hand om hemmet samt vara glad, kåt och tacksam.
Att man trots detta verkligen gillar människan är ett mått lika gott som något på varför Sean Penn och ingen annan skulle ha årets Oscar för bäste manlige skådespelare.