Under andra världskriget lyckades den judiska brödratrion Tuvia, Suz och Asael Bielski rädda drygt tusen judar undan tyskarna. Bielskis bodde i Vitryssland vid gränsen till Polen, och när tyskarna sommaren 1941 anföll Sovjet flydde bröderna ut i skogen.
Tuvia tog ledningen. Han bildade en partisangrupp som inte bara slogs mot tyskarna, utan också gömde judar. Det var inte ett självklart val. Var inte det rätta att koncentrera sig på att så effektivt som möjligt bekämpa fienden, hellre än att belasta sig med en mängd civila?
Det var ändå osannolikt att man skulle kunna hålla sådana skaror vid liv i skogen.
Det är en otrolig historia, inte minst som Bielskipartisanerna om man får tro Edward Zwicks film om dem agerade med en övertydlighet som borde varit synlig till Berlin. I en scen sitter en intellektuell i Brecht-brillor uppflugen och snickrar på ett kojtak.
– Om mina vänner på Nya Socialistklubben kunde se mig nu, utropar han.
Jo, vi såg alla att han skulle förkroppsliga krigsfilmens älskade bild av hur varje kraft tas till vara. Vi hade inte behövt textremsa.
Men tala är guld för Zwicks pratisaner. Varje nytt lärospån som görs – och det görs många – hälsas med liknande utrop.
Generellt gäller för krigsfilm att det inte ska snackas på slagfälten. Enorma frågor om liv och död blir där rent konkreta. Ska de översättas till filmdialog är det närmast dömt att bli banalt.
– Vår hämnd blir att leva, deklarerar huvudrollsinnehavaren Daniel Craig. Varje dag är en troshandling!
Varför litar Zwick i så fall inte på att det ska framgå bara av återgivandet av vad som hände, utan uttolkande predikningar? När Zwick kommer upp i varv är det som om varje meningsskiljaktighet mellan Tuvia och hans mer krigiska bror Zul (Liev Schreiber), varje nytt steg i utvecklingen av flyktinglägret, är iscensatt för vår andliga daning.
En liknande nykomling anmäler sig vid lägrets inskrivningsbord, och uppger att han är pensionerad urmakare. Kan han laga en glappande avtryckare på ett gevär undrar Craig snabbt. Det går i ett huj: Se där, ännu en läxa för alla som trodde att bara muskler är till nytta i strid! I linje med Zwicks ovilja att lita till publikens inlevelseförmåga låter han alla skådespelare att prata engelska med vad jag antar ska föreställa rysk brytning.
Garbo lät bättre i ”Ninotchka” 1939.
”Leef no chilldron behind!” – Craig är en bra hårding, men man undrar om det är dags att ge upp hoppet om honom som skådespelare när han vänder nacken till, och man inser att han varit noggrannare med sin frisyr än med sin brytning.