Kärleksfullt om Mumintroll.
Just som det är dags att fira midsommar och Snusmumriken är på väg tillbaka till Mumindalen dränks dalen och Muminhuset i en flodvåg.
Den äventyrliga mumintrollfamiljen hoppar ombord på en teater som kommer flytande.
Kärleksfull iscensättning av Tove Janssons ”Farlig midsommar”, full av vackert klingande finlandssvenska.
”Mumintrollens farliga midsommar” är från början en teveserie, gjord 1978–82. Det var före datoranimationens intåg.
I dag går det väl knappt att få finansiering till sådan här teknik. Figurerna är filtdockor. Trä och papper används till miljöer, en stickande hemul får riktigt garn att hantera.
Just det: det är den sorts animation som i dag ofta avfärdas som påver öststatskultur – filmen är gjord i Polen – som SVT i forntiden tvingade på de stackars svenska barnen. Det är en sorglig underskattning av något som bara är en annan stil. Bland animationsintresserade har östeuropéerna gott anseende. Som barn gillade jag både Disneys underverk och från öst kommande dockgubbar i bylsiga tröjor och med knyckiga rörelser.
I den sistnämnda sortens film var det inte en brist, utan en del av poängen att man såg tygbitar och papper förvandlas till kläder och gräs.
Kan man uppskatta sådant har man trevligt på ”Mumintrollens farliga midsommar”.
Ett problem är däremot att produktionen inte från början är tänkt att ses som långfilm, utan i korta avsnitt. Det blir inte tid till djupandning. Böckernas karaktärer och humor är väl tillvaratagna, men man saknar den mystiska ro som också finns i Muminvärlden.