När stämningsmagikern från Hongkong, Wong Kar-wai, gör sin första film på engelska finns där mycket att känna igen.
Hans överraskande extrema närbilder av detaljer: smält glass som flyter och ringlar över en halväten blodröd bärpaj. Nycklar på bardisken som lämnats av de försmådda, de bortresta, de överblivna som ska hämtas när livet någon gång blivit annorlunda. En öm smekning över håret. Spelmarker som klonkar och klingar, antingen över spelbordet när sista insatsen gått förlorad eller på bardisken när alkoholisten får ännu ett återfall.
Så lyfter Wong Kar-wai fram det lilla och den till synes försumbara gesten och laddar det med en betydelse och bakgrundshistoria lika stor och väsentlig som allt i helfigur.
Och man känner igen hans lika plötsliga och överraskande tempoförskjutningar: den ryckiga grynigheten i förbidånande tunnelbanetåg och passerade landskap. Liksom hans sätt att lägga sitt soundtrack så att säga bredvid bilderna, varken som illustration eller för att understryka vad de uttrycker, utan som en medspelare i egen kraft.
Framför allt känner man igen hans närbilder av människors ansikten, såsom vore de omgivna av ett kraftfält av ensamhet.
Han har sagt att om hans närmast föregående film ”2046” handlade om tid, handlar ”My blueberry nights” om avstånd. Må så vara, men framför allt handlar den nog om att Wong Kar-wai med denna sin nionde film ville göra något enkelt, snabbt och mindre krävande och omständligt än det fem år långa och gång på gång omtagna arbetet med science fiction-historien ”2046”.
”My blueberry nights” tar honom tillbaka till samtiden, till en New York-version av det nattliga mathaket och baren i ”Chung King Express”, och till den flerdelade berättelsen som i de tidiga ”As tears go by” och ”Days of being wild”.
Om det beror på språkskiftet, behovet av medförfattare, marknadskrav eller det redan enorma utbudet av amerikanska förlorarklichéer må vara osagt. ”My blueberry nights” har blivit hans snällaste, tunnaste och mest försumbart romantiska film hittills, men icke desto mindre en typisk WKW-estetiskt stilig historia.
På det lilla kvartershaket i New York tar helyllekillen och ägaren Jeremy hand om traktens nattvandrare och nycklar, serverar fläskkotletter och expansiva bakverk. En ljuslockig (!) Jude Law ser en kväll en förtvivlad Elizabeth, Lizzie kallad, storma in och dänga nycklarna i disken, efter att ha blivit bedragen. Sångerskan Norah Jones filmdebuterar i rollen med den äran, oskuldsfull, näpen. Det är genom hennes iakttagande ögon och lyssnande välvilja triptyken av personöden speglas.
Medan Jeremy trånar i New York ger hon sig ut på vägarna för att läka sitt brustna hjärta, till arbete på barer och mathak. I Memphis möter hon den alkoholiserade trafikpolisen Arnie (David Strathairn) som vägrar att ge upp sin fru: Rachel Weisz spelar henne som en dramatisk southern belle. På ett kasino i Nevada möter Elizabeth Leslie – en superoxiderad Natalie Portman – vars skicklighet i poker bara överträffas av hennes överlevarinstinkt i misstro mot människan i allmänhet och sin far i synnerhet.
Kärlek kan också kväva, tycks vara temat, när de alla som det heter ”öppnar sina hjärtan”. Lizzies vänlighet överbryggar även Leslies distans till omvärlden.
Det skulle alltså ha blivit blott och bart en riktig liten solskenshistoria av de många faktiska tragedierna på Lizzies väg genom välkända bitar americana, hade det inte varit för WKW:s känsla för stil och estetik.
Visserligen ackompanjeras den inte den här gången av husfotografen Cristopher Doyle, utan även Darius Khondji har sinne för vackra stämningar, landskap och nattliga neontecken.
”My blueberry nights” bör naturligtvis just därför avnjutas på biograf, även om man en ganska kort tid efteråt inte minns annat än några fenomenala bilder.
Mycket vemodig stil för tämligen lite innehållslig ull, alltså.