Ja, detta välsignade Jordbro! Efter sin makalösa sextett filmer om barn som växer upp, bildar familj och får egna barn under fyrtio år ägnar sig Rainer Hartleb återigen åt denna förort, ungefär som alla andra förorter. Den här gången möter vi ett ”nytt” Sverige. I Jordbromalmsskolan går numera också barn från världens alla hörn, eller snarare de hörn där deras föräldrar inte längre kunnat leva. Från Bosnien och Algeriet, från Gambia och Turkiet.
Till ettans kaos kommer de med sina omedelbara drömmar och oförställda livslust. I nian har de blivit tonåringar och valet av framtid – och de val de aldrig gjorde – har hunnit upp dem.

Hartleb kliver mycket nära en grupp barn och deras familjer detta första skolår och detta sista före resten av deras liv. Han gör det så oändligt kärleksfullt att det i stort sett bara matchas av den storartade familjekärlek som strömmar genom varje porträtt.

Den som söker grandiosa gester och ytligt dramatiska konflikter får leta på annat håll. Här är det de små, innehållsdigra, vardagliga och därför så absolut äkta villkoren som gäller. Frågorna om skolan som sorteringsmaskin, behovet av geografisk hemmahörighet, mammans – i synnerhet mammans – och pappans inflytande och egna drömmar får man så att säga på köpet.

En sak till: passa på att se ”När jag blir stor” på bio. I den grasserande vanvårdande närbildssjukan är det en ren fröjd att se något annat. Här finns närbilderna som lever i varje ögonblick på den stora duken när Tolga, Daniel, Emelie, Charoula, Anas, Narcisa, Jocke, Jejjan och alla de andra öppnar sina hjärtan.