Man är säkert inte någon trovärdig musikalfilmsrecensent om man sågar ”Chicago” och skriver upp ”Nine”. Rob Marshalls snärtiga musikalfilm från 2003 hade åtminstone stilrena dansnummer, ett par klassiska låtar och viss känsla för trettiotalets Chicago. Nine har inte en enda vettig sång och ingen sammanhängande koreografisk form. Den är en enda lång reklamfilm för Berlusconis Italien (”Be italian, be a sinner, be a winner” eller ännu mer pang på: ”Lie for Italia”). Dessutom sentimentaliserar och banaliserar den en av världens tre bästa filmer, Fede­rico Fellinis ”8 ½” som den bygger på. En hel del la dolce vita drar den också med sig i fallet.

Det enda man egentligen kan säga till försvar för ”Nine” är att den är så dum så den blir bra. Den sitter rätt. Den här vulgoversionen är den Fellini man förtjänar just nu.

En berömd regissör, Guido Contini (Daniel Day-Lewis), förbereder inspelningen av nya storfilmen ”Italia”, något slags comeback efter ett par, tre floppar. Han jagas av pressen, kvinnorna, producenterna och skådespelarna. Han har inget manus och ingen vision. Han vet inte vem han älskar och knappt vem han är. Han flyr till en kurort och ringer sin fru Luisa (Marion Cotillard), men i stället för att bjuda dit henne så checkar han in sin älskarinna (Penelope Cruz) på en billig penzione vid stationen.

Snart är kurorten invaderad av filmfolk, journalister och kvinnor. Och Guidos musa Claudia (Nicole Kidman), som han hoppas ska rädda alltsammans bara genom att stå där i glänsande vitt siden, har tröttnat på att inte få se något manus.

”Den italienske mannens” uttjatade slitning mellan älskarinnor, madonnor och mammor, som Fellini närmar sig med sorgsen absurdism, hanteras helt distanslöst i ”Nine”. Som en ny upptäckt. Mar­shall verkar helt obekymrad av att romantiken kring det gamla Italien för länge sedan har fernissats och paketerats som kryptofascistisk valpropaganda.

Den som har en allergi mot italiensentimentalitet och har svårt att få ned ”Cinema paradiso” eller ens ”Il postino” utan tre straigtha pinjegrappa-shots, har all anledning att lägga benen på ryggen.

Inför varje musikalnummer tänker man ”Å nej! Inte den klichén också!”

Men man får nästan alltid ge sig. Fallhöjden är, på något sätt, exakt rätt. Det här är den glammiga, brokiga värld som Fellini aldrig kunde frigöra sig ifrån och inte kunde låta bli att släpa med sig in i modernismens finrum. Allt det som älskarinnan Carla står för i ”8 1/2”, den översminkade revisorshustrun med bakelsehatt och en pornografisk utstrålning hämtad från Allers veckotidning.

Penelope Cruz entré som Carla, i rosa nätunderkläder och strippstångsdans, är lika tantigt veckotidningsporrig som Sandra Milos var 1963. Rob Marshall ger oss vår tids kitsch, inte Fellinis, vilket gör den mer svårsmält och pinsam.

Musikalnumren är skickligt insprängda i spelscenerna och funkar som den känslomässiga undertexten under alla lögner. Som när herr och fru Contini grälar lågmält i biografsalongen korsklippt med Marion Cotillard som dansar vild Hayworth-striptease på den inre musikalscenen. Eller när Vogue-redaktören Stephanie raggar upp Contini i baren och han ser henne för sig i ett silverglänsande shownummer, ”Cinema Italiano” där hans konst bryts ner till läckra svartvita detaljer i ett modemagasin.

Om vi säger så här. Att försöka återskapa Carla, Stephanie, ­Luisa eller för den delen Marcello Mastroiannis Guido som de framstår när Fellini har trollat med sin kamera hade varit patetiskt. ”Nine” är en stor karaokefest som både hyllar och klär av Fellinifetischister i alla läger, hemmafruar, snuskhumrar, journalister, reklamare, arkitekter och turister.

Det är svårt att hålla ihop en film när musiken är så svag. Det finns ett vispigt, sensuellt ljud som följer med en ut på gatan, men man dansar inte direkt på trottoarerna.

Kittet här, det som gör hela geggan till ett underhållande spektakel, är inte musiken utan Daniel Day-Lewis kropp och geni. Hans korta andhämtning, hans uppdragna axlar, den plågade intelligensen i hans kisande ögon, lögnerna som motståndslöst rinner ur honom samtidigt som panikattackerna väller in … Kanske inte en så tam bild av Italiens kris trots allt.