Det är inte bara innevarande jul som gör att John Travoltas och Robin Williams insatser i ”Old Dogs” får mig att tänka på begreppet ”ham acting”. Ham betyder skinka. Ham acting betyder plågsamt och buskisartat överspel. Och som förklarar varför filmen länge blivit liggande.
Två framgångsrika reklamare är på väg att avsluta sitt livs största affär med ett japanskt storföretag. Vad japaner har gjort för ont för att tvingas figurera i detta skinkskådespel vet jag inte, mer än att de förmodas vara outgrundligt främmande – och ganska korkade.
Den ene reklamaren är infantilt utåtriktad och kronisk ungkarl, den andre är mer blyg och tillbakadragen med en skilsmässa i bagaget. Bägge är barnlösa och har rusat in i den övre medelåldern utan att vara medvetna om det. När den senare motvilligt får ta hand om sina sjuåriga tvillingbarn, ett resultat av en rusig semesterresa och om vars existens han dittills varit omedveten, sätts polarnas livssätt på spel och hela storaffären hotar gå om intet. Behöver jag säga att de väljer barnen.
Men ”Old dogs” belastas inte bara av skinkskådespeleri utan även av ett rejält flottigt skinkmanus som kombinerar den sk ”familjefilmens” sentimentalitet av fyrkantigaste Disney-kaliber med otajmad buskishumor typ golfbollar i skrevet och medicinförväxlingar med oväntade biverkningar. Och alltid dessa barn: flickor som vill vara prinsessor och pojkar som knappar på datorer …
Föreslår odelad uppmärksamhet på den verkliga julskinkan.