”Paris” är ett skamlöst förälskat stadsporträtt i form av en romantisk komedi med en strålande vital Juliette Binoche i centrum. Helena Lindblad är förtjust.
”De går, de andas, de springer. De grälar, de blir försenade. De vet inte hur lyckliga de är. Tänk att få vara sån – sorglös i Paris”. Visst låter det som något som Ernest Hemingways skulle ha kunnat skriva i sin ljuva, förälskade Parisskildring ”En fest för livet” som skildrar författaren som ung och lyckligt nygift valp på 20-talet.
Regissören Cédric Klapisch är, som de ovanstående textraderna antyder, också så där skamlöst förälskad i staden i sin nya film som delvis tar vid där hans fina kvartersskildring ”När katten var borta” (”Chacun cherche son chat”) från 1996 slutade. Även om den vidgar perspektivet klassmässigt, etniskt och politiskt. Och definitivt slår fast att det rör sig om 2000-tal. Kanske kan man säga att filmen snarare drar åt episodhållet som i kollektivfilmen ”Paris, je t’aime”. Temat är här också, kanske inte direkt någon surprise, kärlek.
Den franska samtidsfilmens romantiske finkulturhjälte nummer ett, Romain Duris, står i centrum som en svårt hjärtsjuk dansare. I väntan på en eventuell transplantation – nödvändig för att han över huvud taget ska ha en chans – tillbringar han dagarna med att titta ut över stan och leva sig in andra, friska, människors liv och leverne.
Hans frånskilda syster Élise, spelad av strålande vital Juliette Binoche, flyttar in med sina tre barn för att ta hand om brodern. Tillsammans bildar de ett känslomässigt rätt skadskjutet team, men som sakta men säkert börjar se konturerna av ett lyckligare liv mitt i den allvarliga situationen.
På det där numera rätt konventionella men här väldigt levande sättet korsas en rad människoöden. Där finns den nyskilda grönsakshandlaren Jean (Albert Dupontel) som har en särskild blick för Élise och som ständigt hänger med sitt gäng rätt hårdföra matmarknadsarbetarkolleger.
Där finns den fantastiska komediennen Karin Viard i en biroll som en leende brödmadame som säljer baguetter i kvarterbageriet med allehanda bitchiga kommentarer på köpet.
Den roligaste sidohistorien handlar om en historieprofessor som får ett glassigt jobb som programledare för ett tv-program om staden Paris historia – samtidigt som han tokförälskat börjar skicka smäktande sms till en av sina kvinnliga studenter.
Fabrice Luchini är helt superb i rollen som den livströtta, ärrade, relationsfobiska storstadscynikern som plötsligt upptäcker att han har ett hjärta.
Scenen där den stele akademikern börja rocka framför stereon en kväll när han äntligen fått hem flickan är nästan lika söt som när Hugh Grant tokdansar på 10 Downing Street i ”Love actually”.
”Paris” leverar inga nya, djupa insikter om livet. Cédric Klapisch blir aldrig den regissören. Ibland är filmen mer än lovligt rapsodisk – som i den alltför hafsigt berättade tråden om en ung, papperslös båtflykting från Kamerun som söker lyckan i Paris. Den känns mest som en pliktskyldig tidsmarkör utan att Klapisch verkligen vill säga något väsentligt.
Däremot finns det andra pregnanta scener med smarta klassperspektiv som den där ett gäng moderätta partybrudar får för sig att ragga upp den nattjobbande frukthandlaren och hans vänner en sen kväll efter krogen. Med rätt obekväma följder, för alla inblandade.
Men framför allt fungerar ”Paris” som ett stycke högromantisk underhållning med den franska huvudstadens allra vackraste och mest emblematiska platser hela tiden i centrum. På det sättet är den smått oöverträffad just nu. En ”romkom” på franska där omsorgen om detaljer, det fantastiska musikvalet och de strålande skådespelarvalen i varje biroll är av samma höga klass som någon av Working Titles bästa romantiska komedier. Om än med en smula mer melankoliska undertoner.