Den plikttrogne men bedragne Pigoil, den misslyckade komikern Jacques och vänsteraktivisten Milou förlorar jobben när den lokala musikalteatern La Chansonia klappar igen. Pigoil förlorar dessutom sin son Jojo, som slits från honom av ondsinta byråkrater. Nu gäller det att få till en musikalföreställning som kan ställa allt till rätta och på köpet ge fascisterna i kvarteret en näsbränna. Vive la résistance.
Kliché är ett franskt ord och franska klichéer är verkligen ovanligt påträngande. Baskrar, baguetter, små pojkar med dragspel, hustak, stadens ljus, vaudeville, liderliga äldre män med unga kvinnor, rött vin, motståndsrörelsen och en glimt av Eiffeltornet har regissören Christophe Barratier (”Gosskören”) fått med i sin musikalsaga. Han tänker nog att sagor ska rymma det igenkännbara och att bara snobbar kallar det som väcker känslor för kliché. Det gick ju bra för Jean-Pierre Jeunet med ”Amélie från Montmartre”, en annan turistbyrådröm som inte ens drog sig för att utspela sig i Montmartre.
Men en verklig saga är originell, uppfinningsrik, överraskande, oemotståndlig. Som Amélie. Motsatsen till de fyra orden är ”Paris 36”.
Med Clint Eastwoods favoritfotograf Tom Stern, scenografen Jean Rabasse (som gjorde ”De förlorade barnens stad” tillsammans med just Amélie-regissören Jeunet) och påkostad kostym av Carine Sarfati lider man ingen brist på stimulerande synintryck. Den lilla förorten är en stenlabyrint där varje kurva skapar trygghet och fattigdomen verkar bekväm som en skönt sliten fåtölj. Och när den åtrådda unga sångerskan Douce (Nora Arnezeder) sjunger specialskrivna ”Enterrée sous le bal” för sin älskade Milou lyckas man nästan röra vid chansonens mörkare strängar och ge filmen den klangbotten den saknar.
För en exklusiv publik av mycket gamla och mycket unga kan det nog vara en riktigt medryckande föreställning. Den är, trots alla manipulationsförsök, inte cynisk och det räddar den. Den är bara helt feltänkt.
Det man slungas tillbaka till är inte så mycket trettiotalet som åttiotalet, när regissörer – och kanske i synnerhet producenter – var hjärtligt trötta på socialrealism och ville återintroducera sagan, ge upprättelse åt genrefilmen och få klichéerna att lysa med ny neonlyster. Men inte ens då trodde man att man kunde vrida klockorna tillbaka så fullständigt att man bjöd en modern publik på två timmars praktiskt taget obearbetad trettiotalsbuskis.