På typiskt Hollywoodvis släpps två filmer som båda handlar om samma sak: antikens gudar. Först ”Percy Jackson och kampen om åskviggen”, om en ung man som upptäcker att han är Poseidons son och kämpar mot Hades, sedan ”Clash of the titans” om en ung man som upptäcker att han är Zeus son och kämpar mot Hades.

Percy Jackson, hjälten i den första filmen, går i skolan och lider av dyslexi och adhd. När en snipig lärarinna förvandlas till blodtörstig harpyja blir han varse om att allt i den grekiska mytologin finns på riktigt. Zeus anklagar Percy för att ha stulit hans åskvigg, Hades kidnappar Percys mamma och ett krig mellan gudarna hotar att utplåna världen. Lyckligtvis besitter Percy okända krafter. Dyslexin beror på att hans hjärna är inställd på det grekiska alfabetet och hyperaktiviteten är hans medfödda stridsreflexer.

Filmen är baserad på Rick Riordans böcker som i sin tur var mer än lovligt inspirerade av Harry Potter-serien. Regissören Chris Columbus låg även bakom de två första Potterfilmerna. Här tar han sig större friheter med materialet och förvandlar Percy från späd tolvåring till sensuellt plutig tonåring. Hans stridslystna sidekick Annabeth, dotter till Athena, ser också ut att vara hämtad ur ”Gossip girl”-ensemblen.

Målet tycks vara att nå snarare tween- än barnpubliken. Och även om de tonårsballa inslagen blir irriterande ibland (som när Percy fajtas mot Medusa med hjälp av sin Iphone) finns här glatt humör och omtumlande action. Med lite tur kan det nya intresset för Olympens gudar också få fart på den grekiska ekonomin.