Charmig fisksaga. Stilla pasteller ramar in det japanska havsäventyret ”Ponyo på klippan vid havet”.
Femåringen Sosuke blir överlycklig när han fångar en ovanlig, kärvänlig guldfisk. Hon är dock en magisk figur, en fiskflicka, som faller för Sosuke och börjar förvandla sig till människa för att vara med honom. Pappa i havsdjupet gillar inte det. Balansen i naturen hotas om fiskflickan Ponyo utan vidare går över till människostadiet.
Animerade ”Ponyo på klippan vid havet” är annorlunda, charmig och stämningsfull, fast en del inslag av kitsch frestar på. Den snart sjuttioårige Hayo Miyazaki är traditionalist. I förra filmen, ”Det levande slottet” (2004), prövade han att delvis använda datoranimation men blev missnöjd med resultatet och bestämde sig för att hålla sig till teckningar. Här är bakgrunderna ofta nästan alldeles stilla vackra pastellteckningar, som hämtade ur en bilderbok.
Historien är ”Den lilla sjöjungfrun”, bearbetad av Miyazaki och med lite gammal japansk folksaga invävd. Historien genomsyras av en äkta känsla för havet, som Miyazaki inledningsvis pedagogiskt visar att vi människor underskattar och missköter.
Miyazakis hav är ibland lite farligt: vågorna får ögon och nafsar efter Sosuke då han tagit Ponyo. Mest är havet dock som i Muminböckerna, trivsamt lagom dramatiskt.
Sosukes hem ligger som en fyr högt på en klippa. När pappa passerar med sitt fartyg på natten kan Sosuke och mamma signalera till honom med strålkastare.
Då en tsunami sätter trakten under vatten trollar Ponyo så att Sosukes leksaksbåt, driven av ett stearinljus, blir lagom stor för dem. De glider fram över fiskar som simmar ovan vägen Sosukes mamma tidigare kört.
I sådana sekvenser finns den sagostämning Miyazaki manar fram bättre än någon annan. Han vårdar den dock inte med önskvärd omtanke. Varenda scen ackompanjeras av musik, på ett sätt som känns mekaniskt. När de stora ögonblicken ska komma, som då Ponyos madonnaliknande och allsmäktiga mamma havsgudinnan griper in, blir det svulstigt.
Det är som om Miyazakis bakgrund som tv-serieregissör ibland slår igenom, och han hugger dussinbilder ur något universellt animatörernas arkiv.
Å andra sidan är det ju något att där över huvud taget finns en personlighet man saknar, när den blir mindre framträdande. När man ser vad andra gör mot barn, som marsvinsactionbölden ”G-force”, vill man inte säga ett ont ord om Hayo Miyazaki.
Hans filmer har i alla fall hjärta.