Det här är inte mitt vackra hus. Det här är inte min vackra man/hustru. Hur hamnade jag här?
Innan självförverkligandet blev ett – minst – lika påfrestande ideal som någonsin konformismen så utkämpades våldsamma strider under de stärkta förklädena i amerikanska förorter. De som trodde på ett annat, intensivare, sannare liv, var pionjärer. De dog martyrdödar eller kvävdes i glaskupor eller fick elchocker på lantligt belägna dårhus.
Och om de inte var konstnärer utan bara vanliga män och kvinnor som ville ”leva och känna”, så var de dessutom genanta.
Paret Wheelers, till exempel, det underbara paret på Revolutionsvägen. Eller det revolutionära paret på Wheelervägen, som matematikprofessorn och mentalpatienten John Bigleys raljerar. Han är på besök i paret Wheelers vackra förortsvilla. Det underbara paret lyssnar hänfört och roat när han hånar Franks tråkiga jobb och Aprils hemmafruliv.
För Frank och April är inte som de andra. Hoppas de i alla fall. Han tar visserligen på sig den lilla hatten och åker till samma slags jobb som alla andra med pendeln varje dag. Och hon skickar visserligen barnen till skolan och tvättar och inreder och lagar skinande rena femtiotalsfrukostar iklädd stärkt förkläde. Den dröm de hade när de träffades, om att känna mer än andra, se mer än andra och bli ”wonderful in the world” har visserligen dämpats av dry martini, stärkta förkläden, cyniska gräl och sekreterarprassel.
Men de ska snart bli sina sanna jag igen.
Regissören Sam Mendes är också lite förtjust i drajor och kemtvätt. Hans film är prydlig som en nypressad kostym. Replikerna är högtidliga och pregnanta som i en femtiotalsiscensättning av Thornton Wilder. Och om romanförlagan har ett stråk av ironi, så är det ingenting som Mendes har tagit fasta på. Han har gjort en tragisk, stiliserad sorgesång över människans hopplösa längtan efter någonting annat.
I början är den till och med klumpig. Klippen mellan parallellhistorier och tidsplan gör att ingenting får fart. Kate Winslet har en uppförsbacke med en tjugofem minuters depression. Det blir väldigt kännbart eftersom hennes strama och intensiva tolkning av April är filmens dynamo. Utan henne rör sig ingenting.
Men när det väl börjar gå utför så gör den tunga lasten att det går desto fortare och kraschar desto hårdare.
När April lägger fram sin plan för ett nytt, bättre liv, så rubbas den sköra balansen de har upprättat mellan drömmar och verklighet. Att ha en dröm som gör att man kan se lite milt överseende på omvärlden är en sak. Lever man ut den, däremot, kan ju vad som helst hända. Då är det man själv som kan bli till åtlöje. Kanske bäst att hoppa av sanningståget trots allt.
Leonardo DiCaprio, som började bli skådespelare på riktigt i Martin Scorseses ”The departed”, får fram hela skalan mellan sant och förljuget och låter dem flera gånger byta plats. Nu, när han har utseendet emot sig snarare än för sig, är han plötsligt lysande. Han använder det barnsliga ansiktet och det pojkaktiga glittret till sin fördel. Han är gripande i sin ansträngda vuxenroll, skrämmande när han är ett sårat barn med makt och pengar att kontrollera sin fru, en ljuv blomma när han rycks med i Aprils dröm och tar emot hennes gåva. Ett hjälplöst spädbarn när han förlorat allt.
Han gnistrar lite planlöst. April fattar eld och brinner med vit låga. Tills drömmen falnar och ögonen förvandlas till kolbitar som glöder i kapp med den eviga cigaretten.
Möjligen är Winslets tolkning lite för bra, uppbackad av alla lysande birollsinnehavare, av sin make regissören, av sin bästa vän motspelaren, av romanen som hon tydligen alltid har älskat. Det är tveklöst den svåraste rollen i filmen och hon är verkligen mycket gripande. Längtans spända strängar och så vidare. Men då och då tycker man sig skymta ord som ”mitt livs roll” eller ”Oscar” i pannan. Kanske är det kollisionen mellan hennes intensitet och Mendes eleganta, skyddande retroförpackning, som skorrar. Kanske hade hon trivts bättre med ett lite smutsigare bildspråk. Kanske hade det också gjort filmen ännu svårare att förpassa till ”andras” liv.
Fast ibland ska äktenskapshelvetet sippas långsamt som en väl kyld drink. Att alltihop handlar om en själv, att ens ”sanna jag” är någonting lika obekvämt och svårt att följa nu som då, går upp för en i takt med huvudvärken, klaustrofobin och impulsen att köpa en biljett till Paris. Eller helt enkelt till Döden direkt. Och det är Winslets förtjänst. De där glödande kolögonen fortsätter att stirra på en natten igenom.