Inspektör Clouseau går på jakt igen.
Så här är det – och så här kommer det att förbli i filmallmänhetens ögon: varje jämförelse mellan den nya ”Rosa Pantern” och den gamla ”Rosa Pantern” utfaller självklart till den äldres fördel. Varje jämförelse mellan Peter Sellers och Steve Martin utfaller till Sellers fördel.
Det har några kvalitativa skäl, men också en del nostalgiska, åtminstone vad den senare jämförelsen anbelangar: Steve Martin är, precis som Peter Sellers, en genial skådespelare. Steve Martin är mer fysisk, Peter Sellers har ett djup och en bredd som Steve Martin (än så länge) saknar.
Alla äldre klassiker betraktas per definition som överlägsen alla nytolkningar.
Så här är det egentligen: den gamla ”Rosa Pantern” skiljer sig från den nya ”Rosa Pantern på framför allt ett plan: manusplanet. Den gamla ”Rosa Pantern” var en vassare, djupare, mer vältänkt satir – den nya ”Rosa Panterns” manus är skrivet för barn mellan åtta och tolv. Inget ont i det, givetvis, de är bara att gratulera. Ju yngre man är när man får stifta bekantskap med riktigt bra, geniala, skådespelare, desto bättre. Man lär sig tidigt att skilja på bra och mindre bra.
Steve Martins Clouseau och Jean Renos Ponton är en utmärkt duo, nästan komplett, och kan bli ett klassiskt filmpar. Emily Morton som Nicole är ett fynd i den rollen, och Andy García som den italienske detektiven Vicenzo är likaså briljant. Med visst historiskt överseende har man med andra ord rätt kul i vältajmade nittio minuter.