Söt råtthjälte räddar inte rörig story.
Det var en gång ett franskklingande medeltida kungarike där alla älskade soppa och där man varje år ordnade en fest till soppans ära. Då hade alla grönsaksmössor på och sjöng och dansade på torget precis som i en riktig Knorr-reklam.
Men det är det inte. Det är en pretentiös, elegant och begåvat tecknad barnfilm med en story så rörig och osmält att mycket av materialet utan problem kan recyclas som mardrömmar åt den unga publiken för lång tid framåt.
När den charmiga och opålitliga skeppsråttan Roscuro ramlar ner i drottningens soppa förändras allt. Han orsakar landssorg, soppförbud och råttförbud och hamnar i exil i underjorden där en lång Nosferatu-råtta (som underligt nog påminner om Mikael Persbrandt) håller undersåtarna förslavade med gladiatorspel och sopor.
”Ibland när ett hjärta såras så läker det ihop fel”, förklarar berättarrösten när råttan, som man lärt sig att tycka om, plötsligt blir ganska otäck och nästan lyckas få en prinsessa uppäten av en undernärd råttfolkmassa i ett sadistiskt skådespel.
Det är kul med komplexa karaktärer men man kan inte gå från soligt Disneyskoj till medeltidsmörker med en liten filosofisk ursäkt på ljudbandet.
Då hjälper det inte att filmen har världen sötaste hjälte, en liten mus med enorma öron och ögon som vägrar lära sig vara mus, det vill säga rädd. Hans underbara promenader i biblioteket där han till familjens förtret läser böckerna i stället för att äta upp dem, hans tal om hjältemod och heder, hans fint porträtterade, oroliga föräldrar. Allt det blir bara till något slags florsocker på en råttköttspaj.