När slasherserier som ”Fredagen den 13:e” och ”Terror på Elm Street” nådde del sex var de bottenlöst usla. Att ”Saw”-filmerna klarar sig bättre beror på att de visar något annat än psykopater som slaktar lösaktiga tonåringar. Huvudpersonen John ”Jigsaw” Kramer är en cancersjuk man som i de första filmerna ville få bortskämda människor att känna tacksamhet över livet genom att placera dem i diaboliska fällor (som de var tvungna att stympa sig själva för att överleva). Jigsaw dog i den tredje delen men hans testamente förrättas av lärjungar som den sadistiske polisen Hoffman. I de senaste filmerna har offren varit korrupta personer som undkommit rättvisan, snarare än livströtta cyniker. Nu slår man rekord i moralism genom att ha ihjäl en vaktmästare vars enda brott är att han röker.
Annars är illdåden i del sex oväntat vänsterpolitiska. Först tvingas två bankanställda – som lånat ut pengar till fattiga som inte har en chans att betala tillbaka – att tävla om vem som kan hugga av mest kött från sin kropp. Sedan kidnappas vd:n för försäkringsbolaget som vägrade att finansiera en behandling av Jigsaws cancer. Den girige slipsnissen tvingas springa genom en labyrint av sadistisk mekanik, samtidigt som Hoffman sopar igen spåren från förra filmen och Saws änka gör sig redo för att ta över mördandet i del sju. Trots ständiga tillbakablickar är intrigen förvirrad – även om man sett de tidigare delarna.
”Saw VI” lämnar en hel del att önska som skräckfilm men fungerar som inlägg i den amerikanska sjukvårdsdebatten.